Vecka 39 är förbi …
V 39 är förbi och imorgon går jag in i vecka 40! Helt sjukt!!!! Trodde alltid att bebis skulle komma tidigare pga haft Corona och alla som sagt saker runtomkring att andra barnet kommer tidigare osv.. Vecka 39 och den tuffaste veckan under hela graviditeten. Det är sån enorm skillnad att vara gravid andra gången när man knappt hinner vila och har en liten i trotsåldern som klänger på mamma mamma hela tiden. Vet inte om det är för att hon känner av att något stort snart händer eller om det är en fas. Som hon längtar till lillasyster samtidigt och frågar varje dag när bebis kommer och när mamma ska åka till "blipp blipp" (doktorn) och hämta henne..
Förra veckan var hon hemma från förskolan för att hon var sjuk och då jobbade Abbas så det blev ganska tungt att ta hand om henne och sig själv och även denna vecka, men hemma måndag tisdag och har gått resten av veckan. Gud va tungt allting känns denna gång. Jag minns inte alls att det var såhär med Anaya på slutet. Eller så har jag förträngt det bara. Minns verkligen inte att det var såhär tufft! Jag hade återbesök och skulle egentligen göra en hinnsvepning i förra veckan, men jag tog beslutet att skita i det och låta kroppen sköta det av sig själv denna gång. Jag vill inte gå igenom dessa förvärkar i så många dagar och sedan vara helt slut i självaste förlossningen. Jag vill att kroppen själv ska komma igång denna gång även fast det känns så tungt och jobbigt som det gör. Däremot så började det här med extrema förvärkar redan i fredags jag känner mig tung och är helt slut kanske var det fel beslut ändå vet inte .. om inte någonting händer så kommer jag att sättas igång på lördag. Däremot får jag ringa dem och säga även tidigare om det fortfarande är såhär. Idag känns det extra tungt och jag har förvärkar och sammandragningar hela tiden sedan några dagar tillbaka. Allt är liksom oregelbundet fortfarande och det verkar som att hon inte vill komma ut än, men jag kämpar på. Anledningen till att jag kommer sättas igång är ju på grund av min sjukdom att jag inte ska gå över tiden och pressa kroppen men också att det finns risk för havandeskapsförgiftning och allt som hör ihop med kroniska antiinflammatoriska sjukdomar. Mina fötter är riktigt svullna och jag har verkligen hållit igång ordentligt dessa dagar, men idag på en söndag så vilar jag medan Anaya är ute och hänger i det varma soliga vädret med sin pappa. Känns som att när jag står som bara trycks det neråt och hela tiden. Jag känner mig så himla trött så försöker vila så mycket jag kan idag så att man orkar med det som skall komma snart.
Jag har inte inte skrivit så mycket på bloggen här att jag haft så mycket psykist denna gång. Jag känner fortfarande att allt är så overkligt. Jag har inte riktigt vågat prata om det öppet, men det känns som att liksom en dröm som fortfarande är en dröm och inte verklighet speciellt när man gått igenom så mycket i livet. En dröm man aldrig vågat ens drömma om, att bli 2 barns mamma. Ser så fram emot att lillasyster ska komma och storasyster ska pussa henne och ta hand om henne, men vågar riktigt tro på det än fast det bara är några dagar kvar. Det finns liksom en rädsla inombords hela tiden och så fort jag somnar så vaknar jag till och tänker hela tiden att är hon där inne i magen, rör hon på sig, känner jag rörelser och så vidare. Det är liksom en extrem rädsla jag har gått igenom i så många månader och de blir bara värre och värre nu när man närmar sig och att det kan hända liksom vad som helst, men ändå tänka positivt och tänker att det bästa händer för det bästa.
Vi får väl helt enkelt se när hon vill poppa ut och hur självaste förlossningen kommer gå till. Det har varit extremt tufft dessa sista månaderna fram och tillbaka hos läkare specialistmödravården vanliga barnmorskan och sedan lämna prover hos reumatologen. Ett tag växte hon inte mycket då hon inte fick "näring" eller vad det kallas via navelsträngen. Sen har det blivit bättre men enligt tillväxtultra jag har gått på varann vecka är hon ca minus 16%. Anaya var också mindre i sin kurva men det kanske är så ibland vet inte. Snart är hon iallafall här efterlängtade lillasyster och vi ser så fram emot det som sagt men jag vågar fortfarande inte drömma mig till verkligheten förens hon är här …
Önska mig all lycka till… Kärlek! ❤️