Två barnsmorsan …
Jaaa! Nu är hon äntligen här vårt andra mirakel! Vår Maya. Är så överlycklig och välsignad. En dröm man aldrig ens vågat drömma om har gått i uppfyllelse.. Men som allt annat i världen är inte livet en dans på rosor även om vi är lyckligast i världen.
Hon kom dagen efter mitt förra inlägg när alla känslor bara översvämmade. Förlossningen gick bra med det var väldigt tufft denna gång, (Kommer ett nytt inlägg om den). Ni som säger att det går bättre med barn nr 2, hahah stämmer inte riktigt med mig. :)
Hursom... Precis som med Anaya fick även Maya gulsot och ligga sola. Inte nog med det så fick vi byta sjukhus från KS till Danderyd Neo precissss som Anaya och hon fick ligga och sola i några dagar. Såklart skulle inte det bara vara det utan även hennes värden var extrema. Hon föddes på tisdag kväll och söndag fick vi komma hem.
Efter några dagar skulle vi till Hemotologen och det visade sig att hennes HB var väldigt låg så även hon fick blodtransfusion som Anaya. Sedan har vi hållit på fram och tillbaka på sjukhuset hela dagar varje varannan vecka för att övervaka och hålla koll på värdena. Medan jag skrev detta inlägg var vi på sjukhuset och hon hade precis blivit stucken minst 6 gånger för att vi inte kunnat ta prover på henne. I onsdags var hb låg och idag skulle hon få blodtransfusion men eftersom hon är så utmattad så får vi nog komma tillbaka efter helgen och försöka igen. Dagarna har bara gått och på tisdag (idag) fyller hon 7 veckor, kan ni tänka er det?!
Mammalivet har inte varit en dans på rosor där Anaya som verkligen är snällast i världen har ändrat personlighet sen Maya föddes. Hon är så trotsig och vill absolut inte lyssna på något.
Sen har hon varit hemma från förskolan hela sommaren då Sundbybergskommun har infört 15 h istället för 30 h på förskolan om dem får syskon. Men man kan ha dem där för 25 h om man har dem hemma samtliga lov och helger. Ja, det är bara att gilla läget. Anaya som har längtat till Maya ska komma och har nästan i 9 månader tjatat på när Maya bebi ska komma förvandlades till en svartsjuk och arg litet monster i några dagar.
Första mötet med Maya gick inte alls bra då hon stötte bort både mig och Maya. Anaya hade varit utan mig i så många dagar och ville inte heller prata med mig i telefon sista dagarna. Det var så emotionellt och så mycket känslor i det hela. När hon kom till parkeringen för att träffa upp oss kom hon först springandes men sen ville hon att jag skulle lämna tillbaka Maya till doktorn. .
Jag var helt förkrossad som mamma. När vi kom hem forsatte all stress och kämpande..
Jag kämpade även på med amningen med Maya samtidigt som Anaya ville ha all uppmärksamhet och hålla mig i handen eller ville leka precis i samma stund som allting pågick. Men svartsjukan började gå över efter några dagar och helt plötsligt började hon förstå att jag är mamma till både henne och Maya. Istället har hon blivit hjälpsam och vill byta kläder eller blöja på henne, pussa vid minsta lilla osv. Däremot är ju det trotsiga fortfarande kvar. Hon kan verkliga lägga salt på det sista tålamodet man har kvar. Allt ska göras själv och vill absolut inte ha hjälp. Även blivit duktig på att säga nej till alla hennes favoriträtter och tvärstrejka med allt man säger till henne. Terrible two in the houseeee och jag älskar ju såklart henne överallt annat men ja, det är lite körigt.
Hursomhelst, fokus på Maya för denna inlägg. Jag måste säga att även om jag inte sover någonting på nätterna sen hon föddes, min applewatch visar ca 2-3 h varje natt så är man uppe i varv hela dagarna med Anaya så har man blivit som en robot, men klarar ändå det mesta. Det är magiskt hur vi mammor är gjorda även om vi är tröttaste människorna i världen. Maya fick sin diagnos precis som Anaya sfärocytos. Jag har varit väldigt ledsen på sista tiden, men har också inte riktigt haft tid att reflektera eller riktigt landa i det verkliga livet då allting är sååååå intensivt och även känsligt. Jag vet att allting kommer att ordna sig och Sveriges läkare är duktiga, men jobbigaste av allt som jag känner är att först ska man inte ens kunna få barn, när man väl får barn så är dem sjuka och man finner aldrig lyckan i riktiga mammalivet då det är så intensivt och stressigt med hälsan, och allt annat runtomkring. Allting liksom bara tutar på och man måste bara följa med på allt.
All skrik och gråt, alla stick Maya får gå igenom precis som Anaya. Mammahjärtat går ju sönder i bitar varje gång. Det tar hela dagar innan dem knappt kan få ut blod och ta prover på henne. Hon är ju fortfarande så liten och har hon lågt Hb så blir det ännu svårare.
Jag har så många inlägg jag egentligen vill posta om förlossningen, om amning, om min egna hälsa men ska försöka göra det i dagarna "om jag hinner".
Att gå från ett barn till två är faktiskt en riktig utmaning. Det var detta vi alltid drömt och jag ångrar ingenting men jag var aldrig föreberedd på att det skulle vara så tufft. Kanske är det bara mycket nu i början?
Nästa inlägg ska jag skriva om förlossningen. Och ja, det är med amning.. varför ska det vara så himla tufft??! Önskar att det bara handlade om att ge sin tutte och så är det klart. Jag delammade Anaya i 9 månader, vet att det var riktigt kämpigt tills hon blev 3 månader. Precis så känns det med Maya om inte tuffare.
Aja, skriver lite mer i nästa inlägg. :)
Kärlek ♥️