Ett ärligt inlägg ...
Nu har det gått så många månader sedan jag bloggade. Som vanligt har jag skrivit massa anteckningar, men inte riktigt våga posta något. Anaya har fyllt 1 år och blir redan 1 1/2 år nästa månad. Kan inte förstå vad tiden flyger iväg! Även om det har varit det värsta året för många pga Covid osv så har det också varit så bra saker med detta år. Mer familjehäng, mer närvo och mer att man inte tar varandra för givet. Vi kunde tyvärr inte ha Anayas 1-års kalas som vi önskat. Fick ställa in lokalen och allt. Hade sett så framemot att fira henne med våra familjer och vänner. Allt pga Covid men såklart kommer hälsan först.!
Många av er som följer mig på sociala medier tror säkert att mitt liv är så perfekt ibland. Dock vet jag att ni som jag inte alltid visar den dåliga sidan eller dem dåliga dagarna. Självklart lägger man bara upp positiva saker. Dock känner jag nu att jag har saknat bloggen och känner även att det är dags för lite sanning.
Det är så att jag fick tillbaka min sjukdom innan sommaren som en smällkäft. Läkarna trodde inte sjukdomen skulle komma tillbaka så fort eller inte alls. Jag blev medicinfri i november. Som tur är hann dem upptäcka detta i väldigt tidigt stadium denna gång. Jag har mått skit och åkt in och ut på akuten, på läkarbesök osv.. Jag har varit inlagd, fått cellgifter i två omgångar och har nästan börjat från ruta ett med alla mediciner igen inklusive den hemska kortisonen som gör att man svullnar upp som en gris. Denna gång känner jag mig dock otroligt stark, det kanske är för Anaya eller att jag har blivit mamma och man har inte tid att smälta och tänka på saker samma sätt. Året började så himla bra där jag joinade ReFitness och tänkte att nu är gamla Nisha tillbaka och jag ska börja göra en riktig comeback och bli stark! Det var 12 veckors program med kost och träning och jag var så taggad med min nya vlog där ni kunde följa min resa efter graviditeten. Att gå ner i vikt, ändra på kosten, träna och försöka bli stark är ingen lätt resa. Det motiverade mig ännu mer att ni som följare peppade mig.
Året började som sagt bra och sen kom Coronan. Abbas har varit hemma sedan februari mars och arbetat hemifrån. Jag skulle tillbaka till mitt gamla jobb i april men pga rådande situation och omorganisation och allt som händer i världen så blev jag och 1000 anställda av med våra jobb.. tänk att jag hade varit på H&M-IT i 10 år! Jag har tagit en ordentlig paus, försök njuta av livet med min dotter och ta tillvara varenda sekund och med familjen. Ännu en gång har livet visat att man inte kan kontrollera allt. Visst är det orättvist ibland, men det gäller att acceptera läget bara.
Nu när jag känner mig lite starkare känns det dags att komma igång igen. Jag har verkligen hittat my happy place på gymmet igen. Har ju inte kunnat gå till gymmet sen mars då jag själv varit i riskgruppen. Cellgifterna innebär också att vi inte kan skaffa barn på minst ett år. Visst hade vi planer att kanske öka familjen och vi vet ju inte hur lång tid detta tar med tanke på allt vi har gått igenom tidigare. Dock är det bara ett år tack och lov och förhoppningsvis så vi får väl se vad detta leder till och hur min sjukdom går framöver. Dock är inte barn prio, utan jag är så tacksam över det jag har. Anaya som har kommit som en solsken och förgyllt alla våra dagar med så mycket kärlek.
Jag har blivit så duktig på kosten senaste månaderna känner jag. Har lärt känna min kropp på en helt annan nivå. Visst är det svårt att gå ner i vikt när man äter massa kortison igen, men jag försöker hålla det balanserat i alla fall så att inte jag sväller upp 20-25 kilo som förra gången. Med veckorna så ska jag även börja trappa ner på kortisonet, då även cellgifterna kommer att börja ge effekt snart.
Ni som är nya på bloggen och inte har koll på min sjukdom så har jag en Reumatisk blodkärlssjukdom som heter GPA/Wegeners. Ofta angriper sjudkomen lungor, njurar, bihålor osv. Sjukdomen liksom attackerar organ. Tack och lov så har njurar och lungor inte blivit lika påverkade denna gång som förra gången och jag kan komma upp ur sängen och tillbringa dagen med massa aktiviteter på en helt annan nivå som jag inte kunde göra förut när jag blev sjuk. Hade så ont i kroppen jämt främst muskler och leder. Även om jag har det idag så har jag börjat lära mig hantera det. Det är som sagt bara att acceptera läget och lyssna på kroppens signaler.
Appropå annat...
Min älskade dotter har börjat på förskolan! Hennes inskolning började i måndags. Abbas fick tyvärr inte den pappaledighet som han önskat pga pandemin och alla öppna förskolor har varit stängda. Så vi tänkte att han får ta inskolningen, medan jag ska börjar söka jobb nu. (Nästa inlägg kommer mer om inskolningen)
Som vanligt, även denna gång så har jag inte riktigt varit säker på om jag ska gå ut med detta inlägg. Jag vill inte ha någon form av sympati, utan mer dela med mig av hur livet går nuförtiden samt börja blogga igen. Främst också om Anayas inskolning men också börja lägga upp lite mer på träning och kost. Jag är starkare än någonsin och förhoppningsvis kan jag snart göra en ordentlig comeback!
Massor med kärlek ❤️
