Snart åker vi till Aten
Jag har för engångskull mått ganska bra i några dagar. Visst har jag vart trött, haft ont i kroppen som vanligt men man har liksom levt sig att leva med detta så länge det inte är på en sådan extrem nivå som det var för någon vecka sedan.
Dagarna går fortfarare nu och snart åker vi till Aten för denna immunologiska utredningen. Om jag ska vara helt ärlig känner jag inte så mycket inför denna resa. Så som jag har "lärt mig leva" med denna sjukdom känns det också som att
jag mer och mer har börjat acceptera barnlösheten. Det finns liksom inget annat i världen jag skulle önska mig framför ett eget barn, men samtidigt börjar jag inse att detta kommer att bli svår resa. Vi är inne på vårt 4e år och
det gäller verkligen att inte ge upp hoppet. Har vi kämpat så länge måste vi fortsätta kämpa, så är det bara!
Jag var på återbesök på vårdcentralen i förra veckan. Då min husläkare var på utbildning fick jag gå till någon annan. Jag var så nojig att jag skulle behöva gå igenom vise versa igen för denna läkare men det kom som en chock att hon var fullt
medveten om min sjukdom och visste vad allting handlade om. Hon kände liksom till sjukdomen då hon var specialist läkare och peppade mig bara som den. Hon sa flera gånger att jag måste förstå att jag gått igenom en väldigt allvarlig sjukdom
och går fortfarande på så tunga mediciner. Det är inte konstigt att jag ej kunnat bli gravid då kroppen har försökt må bättre. Hennes råd var att verkligen inte ge upp och att försöka så mycket som möjligt. Sedan nämnde hon att hennes kollega
som är 40 år hade åkt till Grekland och hade fått hjälp med immunsupport och hade blivit gravid.
Helt otroligt och så oerhört positivt att få höra sådana solskenshistorier. Man läser liksom om sånt och man tror alltid att "detta kommer aldrig hända mig". Dock hoppas jag att jag en vacker dag kan berätta om min solskenshistoria
till andra som har det svårt att få barn.
Nu ska jag in i drömmarnas värld.
Kärlek och godnatt ❤️