3 månader senare och mamma till tre.
Hej alla fina läsare,
(Varning för ett långt och flummigt inlägg, skriver ner mina tankar direkt denna gång ♥️)
För två dagar sedan blev min lilla älskling tre månader. Min son, min Ayaan. Det är ofattbart vad tiden går fort denna gång. Jag har varit riktigt dålig på att blogga som vanligt men detta beror också på väldigt många olika saker som har skett i livet. Vår lilla Ayan kom två veckor tidigare. Efter att ha varit på tillväxtultraljud så sa barnmorskan att mitt flöde var sämre och han får arbeta mer i magen. De ville få ut honom snarast. Dem började med hinsvepning precis som jag aldrig ville göra om igen efter tjejerna men fanns inte många naturliga alternativ då.
Förlossningen var inte alls som jag hade tänkt mig och jag blev igångsatt med dropp och allt vad man kunde tänka sig. (Jag kommer in på förlossningen i ett annat inlägg.) Hur som, förlossningen var inte alls som jag hade tänkt mig, det var långdraget och när förlossningen väl kom igång gick det fort. Från att ha kommit in klockan 16.00 mot eftermiddagen kom han 11.00 på morgonen dagen efter. Alla säger alltid att tredje barnet ska vara det bästa, men det var helt enkelt den värsta förlossningen jag hade varit med om. Denna gång blev jag inte kvarvarande länge på sjukhuset. Tackar alla gudar att han inte behövde läggas in eller hade något som hans systrar hade att vi var kvar på sjukhuset i flera dagar. Jag blev utskriven redan dagen efter förlossningen. Barnen var hos mina föräldrar och så klart ville jag ta hand om så fort vi kom hem. Tre barnslivet började redan dagen efter förlossningen och jag började fixa och dona med livet redan från dag 1.
Amningen tog fart och jag var så nöjd, men när vi var på återbesök hade han tappat väldigt mycket i vikt och det betydde att amningstekniken inte hade kommit in riktigt. Jag började kämpa på att amma, pumpa, amma, pumpa, amma pumpa hela nätter och dagar. På morgonen när tjejerna skulle till förskolan ville de såklart bara ha mig även om Abbas hjälpte till. Jag ställde mig upp på mina ben och hjälpte dem och sen fortsätter jag med igen med Ayaan. Jag tog inte heller hjälp av någon förutom att Abbas var hemma. Jag blev som en levande zombie. Jag bara grät och grät varje dag och hade ingen kontroll över mina känslor eller hormoner. Varför var jag så ledsen konstant och varför kände jag så som jag gjorde. Några vänner som träffade mig under den tiden sa att jag hade fått förlossningsdepression. När jag var på återbesök på BVC så ville barnmorskan skicka mig till psykakuten för att jag var så dålig. Jag var så dålig att jag bara grät, men samtidigt visste jag att jag kände igen dessa symtom på något sätt. Panikångesten hade kommit igång, jag visste hur jag skulle hantera det med tanke på att jag hade gått på smärtrehab och KBT ett tag förut innan barnen. Jag började be och meditera mer under denna tid på kvällarna. Tänka på min andning och försöka tänka på positiva saker. Jag började läsa på mer och mer om förlossningsdepression och allting stämde in på mig. Jag orkade inte ta emot besök och kunde tacka nej till folk vilket inte alls är likt mig. Jag som älskade att ta emot besök med de andra barnen. Vi kom iallafall väg till Jönköping några dagar och på något sätt kände jag mig något bättre när jag fick hjälp med barnen. Jag började också lite smått med ersättning. Att pumpa var inte min grej. Barnmorskan gav som förslag att sluta pumpa och ge ersättning istället på nätterna så jag kunde sova lite. Jag testade den metoden och det började gå bättre. Jag kände mig lite utvilad när vi kom hem men sen satte sommarlovet fart igen på riktigt när vi kom hem till Stockholm. Vi har gjort en hel del aktiviteter och jag har varit tacksam för allt jag har varit och gjort. Ayaan började växa med raketfart igen och jag har kunnat sova några timmar, medan Abbas har tagit flaskan och matat. Samtidigt har jag haft världens ångest att jag inte kunnat amma denna gång medan jag ammade tjejerna i åtta nio månader. Man får höra från flera håll någon gång när man träffar folk, ammar du inte, varför ammar du inte han är så liten han behöver mammas mjölk? Då har ångesten satt igång igen, då jag verkligen velat amma från hela hjärtat men ingenting har gått. Han vill inte amma. Jag har varit på amningsmottagning, jag har visat andra mammor hur jag ammar och ingenting har hjälpt. Vi har även kollat hans tungband.
Samtidigt som allt detta har skett har jag även mått väldigt dåligt över min kropp. Ni vet hur mycket jag kämpade med min kropp och att komma tillbaka i form till min riktiga kropp efter så många årstid efter kamp med sjukdomen med kortison och barn. Att se mig svullen och "tjock" har fått mig att må sämre. Jag är för evigt tacksam över min kropp, över allt den har klarat av, tre barn, sjukdom, alla mediciner, cellgifter men jag har inte alls känt mig glad i denna kropp efter förlossningen. Denna enorma press, hur mammor ska se ut i den fina världen efter barn. Alla sociala medier påverkar på något sätt. Medan alla runtomkring säger att Ayaan är bara så liten, hur kan du ens tänka på din kropp, men jag vet inte varför jag jag har mått så dåligt denna gång. Kanske beror det på alla hormoner och alla känslor runtom. Men också att kroppen inte varit med mig efter förlossningen. Känner mig jämt trött och orkeslös. Det har varit sommar och jag har inte kunnat komma in i ett endaste fint plagg under hela sommaren. Nuuuu efter tre månader när jag har börjat med promenader, som jag inte alls kunde göra tidigare så har kroppen börjat släppa lite. Sömn är AOO. När jag sover bättre vet jag att kroppen också mår bättre, samtidigt som jag accepterar idag att det är okej att se ut så här så gjorde inte jag det efter förlossningen. Vår lilla son han är så så älskad av alla håll och kanter. Hans systrar älskar honom oändligt mycket. De pussar och kramas varje dag. Mina tjejer, dem är så snälla och dem är mitt allt. Sommarlovet har varit kämpigt, men det har också varit världens finaste sommarlov som vi tillbringat med familjen och tagit dagarna som de kommer.
Jag har börjat ta mer hjälp när jag har känt men ändå kämpat det mestadels själv hemma. Tjejerna började på förskolan igen i måndags och på något sätt så känns det ändå bra att komma tillbaka till riktiga mammalivet och fokusera på min hälsa igen och Ayaan. Jag har längtat till mina promenader med vagnen och träning. Jag har inte kunnat ta dem för jag har varit så dålig och så trött jämt. Nu är jag lite smått igång igen och allting börjar kännas lite bättre. Men så fort förlossningen kommer på tal så mår jag väldigt dåligt igen. Jag var på återbesök hos min barnmorska för återkontroll i förra veckan och hon ville inte ens undersöka mig för att hon visste att jag var så dålig. Jag fick en ny tid om en månad för att se om jag mår bättre då.
Tänk att detta också kan inträffa och med tredje barnet. Att man kan må så men så är det ibland. Tack till alla mina fina som har varit där för mig under denna tid. Det har varit väldigt svårt att dela med detta då jag på något sätt har känt en skam då det ändå är tredje barnet och jag ska vara tacksam för allt jag har i livet. Med mycket har påverkat mig runtomkring. Nu sitter jag här med bebisen och han pratar med mig och jag kan inte annat än bara titta och ösa kärlek över honom och hur fin han är, vårt mirakel. Tillsammans ska vi ta oss upp igen och precis som förr precis som jag alltid har gjort på mitt eget sätt.
Kärlek
