Några veckor kvar - Min resa mot att bli Trebarnsmamma
Jag har varit dålig på att blogga, men det har ju hänt så mycket. Har varit i en fas där jag har känt att ska jag blogga eller ska jag inte blogga, men tror att jag också gör detta för min egen skull då det blir som en dagbok för mig. Att blicka tillbaka hur långt man har kommit i livet. Ni som har läst bloggen och följt med under några år har frågat vid flertal tillfällen varför jag inte skriver längre. Tror att när man blir mamma blir man fegare och vill ha ett privatare liv men samtidigt vill jag ju fortsätta dela min vardag. I mitt förra inlägg skrev jag att vi plussade efter 1 års kämpande med lillebror. Exakt för 1 år sedan fick jag även missfall och nu står jag här höggravid och väntar ivrigt på bebis.
Nu är det bara fem veckor kvar eller mindre tills lillebror anländer, och jag kan inte låta bli att reflektera över den resa jag har varit på under dessa veckor och månader. Att bli trebarnsmamma är en utmaning och gåva i sig, men för mig har det varit en resa präglad av både glädje och utmaningar, särskilt med min bakomliggande sjukdom som påminner mig om dess närvaro då och då. Att leva med en kronisk sjukdom är som att ha en skugga som alltid följer mig, även när solen skiner som starkast.
Jag ältar inte bara över sjukdomen, jag lever med den, det är svårt att ignorera när ens vardag konstant påminner om dess närvaro, även om det nu har gått några år. Att leva i en "influensakropp" konstant varje dag, men inte bara ignorera alla signaler utan acceptera och hitta rätt verktyg jämt för att ständigt kämpa på.
Även om vi har drömt och önskat oss detta, "dreamteam", att vara gravid och samtidigt ha två barn kräver en helt annan sorts energi och uthållighet än jag var van vid under min första och andra graviditet. Jag kan inte längre vila på samma sätt eller ge mig själv den lyxen att lägga mig när jag känner för det.
Att balansera arbetslivet, familjelivet och hälsan har varit en konstant kamp, men jag är tacksam för det jobb har, som har möjliggjort att jag arbetar 90% hybrid och har ett eget kontor hemma. Bästa beslutet jag tog att ta en sådan anställning istället för att arbeta som IT-konsult på plats på olika företag. Trots att jag trodde att jag skulle kunna jobba ända fram till de sista veckorna av graviditeten, tvingade min kropp mig att sakta ner redan för flera månader sedan. Läkarna sa till mig redan tidigt under graviditeten att jag kanske skulle behöva sjukskriva mig, men jag har kämpat på. Jag blev sjukskriven för två veckor sedan och försöker vila på dagarna när barnen är på förskolan. Foglossning, sammandragningar, sömnlösa nätter och en ständig kamp mot järnbrist och lågt blodtryck har varit min vardag. Specialistvård, mödravård, tillväxt ultraljud och återbesök hos min reumatolog har varit en del av min rutin, och jag har tvingats konfrontera mina begränsningar och behovet av att acceptera hjälp. Med dagliga doser av blodförtunnande, cellgifter, kortison och kampen mot järnbrist och lågt blodtryck har min graviditet varit en ständig utmaning även om jag har mått bättre denna gång än under dem andra graviditeterna.
De senaste månaderna har varit en virvelvind av sjukdomar och utmaningar med barnen. Istället för att njuta av en fridfull graviditet har vi konfronterats med sjukdomar och magsjuka, vilket också har förvandlat våra dagar och nätter till en ständig kamp. Att balansera detta med jobb och andra ansvar har tagit ordentligt, men jag och Abbas är ett bra team och vi har tagit oss igenom det tillsammans.
Och ändå, mitt i allt kaos och trötthet, känner jag mig otillräcklig när jag går runt med min stora, lilla mage. Att vara gravid med två småbarn i huset har krävt mycket. Men trots de fysiska och emotionella påfrestningarna har jag kämpat vidare.
Att ta sprutor "blodförtunnande" varje dag under graviditeten har varit en påminnelse om min sårbarhet och styrka samtidigt. Men med varje blåmärke och varje trötthetskänsla har jag kämpat för att hålla mig stark och positiv. Och även om jag har kämpat med tacksamma viktuppgång som jag inte trivs med denna gång och nu står inför utmaningen att försöka gå ner igen efter bebis, vet jag att jag har de verktyg och den viljestyrka som krävs för att lyckas. Detta blir fjärde resan med vikten men jag är tacksam för vad min kropp har skapat och gått igenom. Är tacksam! Men man behöver inte alltid acceptera det man inte känner för. Ni av alla vet hur mycket jag kämpade att komma tillbaka till mitt rätta jag efter så många år. Även om jag har skapat ett till mirakel bebis så känns inte kroppen i sitt rätta ja, känner inte heller mig så stark nu i slutskedet fast jag är enormt tacksam och det får ta sin tid det tar för läkningen och återhämtningen.
Anaya och Mayas entusiasm och kärlek till lillebror som fortfarande inte kläckts är en påminnelse om varför jag kämpar varje dag. Dem pratar varje dag med min mage, undrande över hur han mår och när dem får träffa honom.
Så, med bara några veckor kvar, ber jag till gudarna att allt kommer att gå bra. Jag vet att jag har den styrka och det mod som krävs för att möta de utmaningar som ligger framför mig.
Och jag ser fram emot att ta er med på min resa som trebarnsmamma, fylld av både tårar och skratt, utmaningar men främst kärlek och glädje.
Kärlek ♥️
Ps. Nästa inlägg kommer närmre förlossning …
