Mitt nya jag …
För mig känns det som att jag aldrig hinner återhämta mig och så ska man in på nästa hela tiden, det tar liksom aldrig slut och det är bara att köra på hela hela tiden fast man behöver paus ibland eller ta hjälp av någon med barnen. Jag har alltid varit självständig och det kanske det som gör att jag bara kör på själv, samma gäller Abbas. Vi tycker att vi klarar det bättre själva fast vi egentligen ska ta hjälp ibland och det har vi faktiskt blivit bättre på. Nu har Abbas också börjat jobba heltid, hur ska vi nu få ihop vardagspusslet med att hämta lämna osv .. (kommer mer i nästa inlägg)
Att ni ser en dansade Nisha som gör aktiviteter trots att jag har så ont i hela kroppen, jo för jag har börjat leva med att inte ta något för givet längre. Jo, för jag tycker om att leva så för jag vet inte hur jag mår dagen efter. Jag vet inte när jag kan få ett nytt skov igen. Jag vet inte hur jag vaknar upp oftast, med energi eller utan energi. Sömnlös natt pga barnen eller smärta i kroppen. Jag lever trots allt med en "influensa i kroppen" hela tiden och ändå är jag överallt. Jo, för jag har lärt mig att leva så på det sättet… Jag kan leva med smärtan. Jag har hittat ett jobb där jag kan ha balans med att arbeta hemifrån när jag inte mår bra och kan ta det lugnt med datorn hemma. Klä upp mig och gå till jobbet när jag känner för det. Äntligen har jag hittat min balans i livet.
För att ta mig hit har tagit lång tid. Jag har verkligen jobbat på min mentala och fysiska hälsa väldigt länge… i flera år! Alla som ser en glad människa på sociala medier eller i verkligheten ser mitt rätta jag just nu. Jag är glad i nuet och tacksam för vad jag har åstadkommit i livet. Jag känner att jag har fått mitt liv tillbaka med ett bättre självförtroende. Jag har haft det sämsta självförtroendet över flera års tid med näsan, viktuppgång och allt som har hänt med utseende kropp, hälsa som jag inte kunnat kontrollera över. Men nu har jag äntligen börjat finna mig själv. Det är inte konstigt efter allt man har gått igenom… Jag känner mig nöjd, med det jag är men kämpar för något ännu bättre varje dag. Jag lever fortfarande med ångest och en del depression men det kommer väl kanske alltid finnas där, går det någonsin bort? Det enda man kan göra är att kämpa på…
Det har absolut inte varit lätt att hitta en balans mellan jobb, barn, hälsa men på något sätt sitter jag här efter sex månader som "working mom" och är tacksam för att Gud givit mig ett nytt liv med ny energi. Ni är många mammor som gör precis som jag, och ni tänker säkert att det är klart ni klarar det men det är en stor utmaning för mig. Jag har inte jobbat på mer än 3 år och har varit upp och ner med min hälsa sen 2015.
Ni tycker säkert att jag tjatar om att jag är tacksam och att jag hela tiden säger att man inte ska ge upp i livet, men sanningen är den att jag har verkligen lärt mig att inte ge upp oavsett hur jag känner. Jag kan fortfarande vakna upp vissa dagar, snarare många dagar och känna mig totalt nere och har ständigt ont i kroppen som jag lever med. Den smärtan jag lever med i kroppen den finns där helaaaaa tiden. Ibland räcker det med att någon bara kramar lite hårt eller att någon råkar gå förbi och jag har ont överallt. Eller så har vi varit ute och gjort någon aktivitet att jag inte orkar göra något dagen efter .. Orkar inte bära barnen, laga mat, eller göra minsta hushållsarbetet men jag jobbar fortfarande på det…
Min fibromyalgi är igång igen i sin värsta fas, speciellt nu när det börjar bli kyligare. Det värsta triggas igång igen. Man känner sig ständigt sjuk och har ont i kroppen, men man kan inte göra något mer än att bara resa sig upp och klara av vardagen. På det har jag börjat med LPG behandlingar och börjat ta massage varje vecka. Det ökar på blodcirkulationen och hjälper lite med smärtan. Jag tar emot alla verktyg jag kan nu när jag kan börja investera i mig själv igen.. Snart hoppas jag är igång med träningen igen. Jag älskar att träna men har behövt ta en lång paus från allt.
Efter operationen med min näsa har jag varit totalt sänkt och jag har faktiskt aldrig tyckt synd om mig så mycket under många år som jag har gjort under den här perioden. Det har varit många tuffa dagar efter lång tid. Jag blev väldigt sjuk, snorig och hade tappat rösten i tre veckor. Tänk att bli snorig med en opererad näsan och ha ont i stygnen och kroppen från allt de opererat. Ändå valde vi att komma iväg till Grekland och göra det bästa av situationen. Jag skulle egentligen vila, men resan blev på en helt annan nivå. Att åka iväg med två småttingar och inte ha hälsan på topp, det tog på mig ordentligt. Jag tror jag fällde många tårar under resan, i alla fall de första fyra dagarna innan resten av släkten och vännerna kom för att ansluta till bröllopet vi skulle gå på. Det skulle vara skönt att komma iväg till värmen och göra det roliga med barnen, men jag hade verkligen ingen ork jag var helt sänkt som mamma, som person som bara mig själv. Dagarna gick och jag blir bättre och bättre. När vi kom hem blev jag sjuk igen och jag vet fortfarande inte vad som händer att jag inte känner mig helt återställd. Det känns verkligen som att det är någon typ av influensa fast 100 gånger värre i mitt tillstånd som jag lever med varje.
Ni som känner mig vet att jag aldrig ger upp och tycker sällan synd om mig och bara kämpar på, men dessa veckor tyckte jag synd om mig och bara velat att någon ska ta hand om mig eller att jag bara behöver komma iväg bort själv. Sedan lever man på samvetet om att man är mamma, fru, behöver jobba och allt annat runtomkring.
Hur som tillbaka till där jag är idag, det finns alltid de värsta perioderna i livet, men på något sätt tar man igenom det. Jag säger det ännu en gång och är stolt över mig själv om vad man har åstadkommit i livet för att man inte ger upp…
TACK för all kärlek och stöd!
Kärlek ♥️