Stars don’t shine without darkness :)
Jag hinner helt ärligt inte tänka så mycket på mig själv längre sen Maya föddes. Man tutar och kör på, men samtidigt är jag väldigt medveten i min kropp. Kanske var det dem veckorna på smärtrehaben eller meditationen som har hjälpt mig att bli mer närvarande i min kropp och känna efter hur jag mår dag för dag. Idag tex är det en dålig dag. Skulle jag inte haft barn skulle jag nog legat kvar i sängen hela dagen och inte orkat med något.
Tänk er typ att man lever med en influensa hela tiden. Ibland blir den influensan tuff, där man har ont i kroppen, känner av trötthet och smärta medan andra dagar har man en lätt huvudvärk eller förkylning. Jag lever med denna "influensa" varje dag.
Jag har på något sätt lärt mig leva med det. Att ständigt ha ont i händerna och kroppen, muskler och-leder speciellt mer vid kyla eller om jag anstränger mig extra ena dagen så blir andra dagen tuff. Sen stökar fibromyalgin ibland. Samtidigt har jag två småttingar där jag är hela deras värld och tro mig jag älskar älskar livet med dessa små människor. Har ju drömt att bli mamma för dem i så många år! Däremot kan jag inte förtränga alla känslor och min sjukdom. Det finns där trots allt.
Jag har hela tiden varit inställd på fitness och äta rätt, det är just för att min kropp och själ mår bra av det. Om jag tränar stenhårt ena dagen är jag typ död andra dagen, men om jag tränar milt ena dagen så mår jag bättre andra dagen och har mer ork. Sömn är väl också A-O. Dock har jag nog inte fått sova en hel natt ordentligt sen Maya föddes. Hon är mammas unge som bara vill ha mamma på nätterna och jag ammar fortfarande. Blir ofta att man får vakna varannan var tredje timme forfarande och har man tur blir det 5 h sömn. Allt detta på min sjukdom. Som tur är den "vilande" idag men man känner ju av den ändå. Jag slutade med kortison i slutet på december, det har också gett många bieffekter.
Jag äter fortfarande cellgifter i tablettform och enligt läkarna ska jag äta det i minst 5 år till. Sist jag slutade så fick jag ett skov efter 8 månader redan, när man egentligen inte ska ha skov på 5-10 år om inte alls. Sista skovet var precis innan jag blev gravid med Maya. Det var då jag fick cellbehandling via infusion igen. På det hela fick vi inte skaffa barn på minst 1 år men jag blev oplanerat gravid med Maya redan 3 månader efter. Vi visste ju inte att jag ens kunde bli gravid utan någon hjälp, men samtidigt tänker jag att det är samma veva här att immunsvaret sänks pga alla dessa mediciner och då så hände detta mirakel igen. Som tur är har allt gått bra med graviditeten och allt.
Däremot under skovet så började ju min näsa att braka ner. Ni har säkert många märkt att jag har fått en sk sadelnäsa som jag skrivit om tidigare. Många frågar mig om jag har ramlat eller slagit mig så nej, med GPA/wegeners kan näsan pga påfrestningar leda till att mitttväggen förstörs. Snart har jag ingen vägg kvar alls, men läkarna har lovat att om jag är i remission några månader till så får jag operera näsan i år. Detta händer ju inte över en natt. Blodkärlen blir ju mest drabbade i övre bihålor och lungor hos mig då ja, den har fått ta mycket stryk.
I måndags hade jag uppföljning med min läkare. Han frågade mig hur jag fortfarande står på mina ben och skrattade. Han pratar också om att jag haft världens otur som blivit drabbad av allt möjligt på sista tiden. Jag har ju haft samma reumatolog sen jag blev sjuk år 2015 så han känner min kropp ut och in.
När barnen fick RS virus i höstas fick även jag det. Mina infektionsvärden var så förhöjda att jag nästan såg dubbelt. Jag har under flera år haft en dålig hörsel och som lock för örat. Hörseln har typ blivit mycket sämre igen. Typiskt GPA grej. Det var precissss då allt började bli bra med allt när Anaya blev så sjuk och låg inne pga RS. På det hela hade jag Maya hemma som ni redan vet och mådde skit. Vi misstänkte skov igen men det var RS, och såklart skulle jag få det av alla tillsammans med barnen.
Nu under jullovet när allting började bli bättre igen så ska jag av alla få Corona igen. Exakt samma tid som förra året och det sänker min kropp ännu en gång. Abbas fick Corona 1,5 vecka efter mig när jag precis ska ut från min karantän. Så kör vi på cirkusen med barnen igen. Där rök hela jullovet som jag hade sett såååå framemot emot.
Nu i måndags skulle Anaya äntligen till förskolan efter 1 månad så har dem stängt ner hela förskolan pga personalen har Corona och dem inte kan ta in så många vikarier. Så ja, nu har jag båda barnen hemma igen. Försöker hitta på aktiviteter så gott jag kan men är ju bara en människa trots allt.:)
Nedan delar jag med lite gamla bilder som får mig att tänka en extra gång på hälsan. Det är viktigt att man prioriterar hälsan och inte tar något för givet. Tänk att min kropp på det hela varit med om två graviditer och jag idag har mina älsklingar efter denna långa kamp med IVF, Wegerns osv. Jag är tacksam över allt som livet ger. Det kommer alltid att vara en berg-och dalbana men ska min i min makt göra allt jag kan för att må bra och få andra att må bra. <3
En sak jag vill lyfta här är att bara för att man inte ser smärta eller något betyder inte att man mår bra. Jag kan fortfarande ha superont vissa dagar men har ett glatt leende på läpparna. Oavsett om det är sociala medier eller om vi ses. :)
Men detta inlägg är jag inte heller ute efter någon sympati, alla kör sitt race ♥️💪🏼
Ni är många där ute som kämpar och går igenom mildare eller värre saker. Ge inte upp!
Kärlek ♥️💪🏼
