Difficult roads leads to beautiful destinations

Har skrivit så många anteckningar till olika ämnen på bloggen men har fortfarande inte fått ner det här. Har försökt njuta av mammaledigheten till max och andra sidan börjar vi åt slutet. Jag ska börja jobba igen i maj och då ska Abbas vara pappaledig med Anaya i 3 mån. I augusti börjar hon förskolan. 

Jag har haft så mycket tankar senaste dagarna om vilken sjuk separationsångest jag redan har. Att få tillbringa mina dagar utan henne, det känns redan för jävligt. 

När jag var och fixade fransarna i förra veckan började jag skriva inlägget. Tankarna bara slog mig på hur tuff start vi fick från början. Det kanske det är därför jag har ännu mer separationsångest eller så är det väl så för alla mammor? 

——————————— 

När jag var och fixade fransarna idag började jag berätta om min bakgrund för henne hur tufft alla dessa 5 år har varit den enorma barnlängtan till att du äntligen kom i våra liv. .. började tänka bakåt .. 

Hela förlossningsberättalelsen vad jag hade förväntat och hur allting blev ..

När du väl kom till världen hade vi så mycket komplikationer samtidigt som det var en lycka att du äntligen var här efter så många år.. 

Du togs från mina armar samma natt du föddes och flyttades till ett annat rum. Sedan bytte vi sjukhus och där låg du i ett kuvös med andra barn i rummet. Även om ja knappt kunde stå eller gå då jag var helt slut tvingade jag din pappa att köra ner mig till dig i rullstol. Jag bara grät och grät för att komma till dig. 

Varje gång ja såg dig ligga där i det lilla kuvöset helt ensam gick mitt hjärta sönder i bitar. Jag kunde inte behärska mig. Mitt hela jag gjorde ont av att se där dig och inte kunna lyfta dig i min famn och bara ta hem dig och starta vårt nya liv. 

Efter 10 dagar på sjukhuset fick vi äntligen komma hem. Däremot var det värsta forfarande inte över. Efter någon månad bara var du svag igen. Du behövde blodtransfusion i flera månader. Fram och tillbaka på sjukhus fram till juli. 

Sedan juli har saker och ting vänds. Jag har en sån sjuk separationsångest att jag ska börja jobba snart. Det känns redan för jävligt att mina dagar kommer att vara utan dig. Har varit med dig sedan start och helt plötsligt ska jag redan släppa taget. Även om du är trygg med din pappa vet jag inte hur jag ska klara dagarna utan dig. Du betyder allt för mig min lilla dotter. Vad var livet före dig och vad har den blivit efter dig? Min lilla flicka .. snart fyller du 1 år om bara 3 veckor. 

Det känns helt sjukt och tiden har bara flygit iväg. Jag önskar att vi bara alltid kunde hänga dag och natt med varandra för alltid men det är väl inte så livet funkar.

 Jag är sååå kär i dig! Du är mitt allt!!!             Min älskade Anaya! Du är min guds gåva ❤️ 

Kärlek!