Difficult roads leads to beautiful destinations

Hej alla gamla och nya läsare, 

 

Jag kan inte förstå att Anaya idag blir 6 veckor! Vart tar tiden vägen egentligen?! 

 

Jag vill börja med att tacka för den otroliga responsen och supporten jag har fått från er gällande min blogg. Resan hit har inte alls varit lätt och vi har verkligen gett vårt allt för att nå hit. Är så tacksam över våra närmaste vänner och familj som även har haft respekt och supporterat oss under denna resa.

 

Det är så otroligt viktigt att inte skämmas över en sådan sak och våga prata. Jag vet själv att jag skämdes under en lång tid och kände mig så okvinnlig. I min värld är en kvinna liksom född till att kunna få barn och jag kände mig så förstörd under en lång tid tills jag började acceptera att alla inte kan få barn.

 

Ni där ute som är ofrivilligt barnlösa, jag ber till er, våga prata om era känslor och dela med er för era närmaste, även om det inte alltid är lätt för andra att förstå. Det kommer en tid där världen bara rasar och det enda som hjälper då är söka hjälp eller prata med dem närmaste.

 

För dem som inte förstår, borde ni hänga mindre med. Det är tyärr inte alla som förstår en sådan situation. I vårt fall sa många till oss att vi ska stressa mindre, ändra på livstilen eller försöka tänka på annat. Det är så otroligt svårt att tänka på annat när man själv är omringad av barn och stressa är nog det sista. Tänk när det var världsskrig eller någon annan "stressperiod", det är inte så att folk slutade att bli gravida. 

 

Vi är så tacksamma att vi haft vänner som vi kunnat vara öppna med. Många i vår omkrets har nog aldrig förstått vilken smärta vi har gått runt med, men det finns ännu fler därute som verkligen förstår när man pratar om det. Världen behöver öppna personer där vi kan hjälpa varandra.

 

Lite status från oss: 
I förra veckan var vi på provtagning på KS. 

Skev ned lite tankar från väntrummet... 
Det här med provtagning för små spädbarn är så läskigt! Jag är så ärrad från sjukhusttiden när vi var inlagda med bebis. Jag kommer ihåg hur läkarna grävde i hennes händer och fötter för att dem inte kunde få ut något blod. Jag hade verkligen lust att mörda dem, även om dem gjorde detta för min bebis. Kändes som att dem såg hennes händer som gummi som dem bara stack i flera gånger.

 

Nu är vi här igen för nya prover. Det gör redan ont inombords hos mig. Min man får vara med för jag tycker det är så obehagligt. Proverna behöver vi ta inför hemotologen imorgon.

Barnläkarna är så skeptiska över att jag ammar och samtidigt tar cellgifter som reumatologen har skrivit ut och sagt OK till. Jag fick ju ta denna typ av cellgift just för att den är mjukare och att det ska vara ok att amma. Dock ville barnläkaren se över detta igen, viket är bra. Vi får se vad proverna säger så att det inte har överförts något till bebis.

Efter provtagningen.. 

Redan på eftermiddagen samma dag fick jag ett allvarligt samtal från Neo avd på KS. Bebis har för lågt blodvärde och behöver vård. Mitt hjärta bara stannade av detta samtal och tårarna bara rann. Inte ska mitt barn också få lida efter allt som har hänt. Läkaren på telefonen sa att antingen får vi åka in redan samma dag eller vänta tills morgonen därpå. Vi avvaktade med att åka på natten, då hon åt och kissade som vanligt. Morgonen därpå åkte vi och efter ytterligare prover och infart i hennes lilla hand beslutade läkarna att hon var tvungen att få blodtransfusion.

 

Vi var inlagda på sjukhuset hela dagen och var hemma till natten. Det gjorde så ont i mitt hjärta att min 5 veckors bebis ska behöva gå igenom detta. Nu har hon iallafall fått blod och mår mycket bättre. Jag kan faktiskt se det på hennes ansikte att hon ser lite mer rosigare ut och var faktiskt blek och trött innan. Dock fick jag världens skuldkänslor, då vi var och strosade på stan den dagen och jag inte hade någon blekaste aning om att mitt barn var sjuk. Jag borde ha sett dett då jag är hennes mamma. Dock kan man inte veta allting som andra säger.. 

Vi vet dock inte än om vad som orskade detta. Det kommer bli en uppföljning på hennes blodvärden nästa vecka igen. Jag ber till alla Gudar att hon ska må bra nu.

 

I filmer och skrifter har jag sett hur människor pratar om moderskänslor och jag måste erkänna att det finns inget hemskare i livet att se sitt barn lida av något slag.

Till er som läser, jag hoppas att ni har full förståelse och inte frågar om hennes hälsa hela tiden. Det blir ganska jobbigt att svara på allas frågor hela tiden. Jag ska försöka uppdatera er här istället, men hon mår mycket bättre nu och är lika pigg som vilken bebis som helst.

Kärlek ❤️