En måndag morgon med mycket känslor…
Det är måndag, det är regn och det finns många känslor, är kanske hög på morfin smärtlindrande, men väljer att skriva av mig lite efter operationen. Även om det är en trist måndag vet jag att solen snart skiner igen och jag åter komma bli stark igen. Vet ni, jag har inte velat ge upp på bloggen fast jag ibland känner varför jag skriver. Jag har tänkt många gånger, ska jag fortsätta eller ska jag inte, men samtidigt känner jag att det hjälper mig, att få ut alla känslor men även er andra som har det svårt därute. Jag är ingen doktor, eller Gud som kan hjälpa er men ni som har hört av sig har alltid fråga hur jag gör allt, hur jag får ihop vardagen med barnen, ha en bra karriär och bara få ihop allt med aktiviteter osv. Det enda jag svarar tillbaka är att jag har lärt mig att inte ge upp i livet och se det mörka som en tillfällighet för jag vet att det kan bli bättre och det är bara jag som kan gör det bättre, ingen annan. Allt som är i min kontroll kan jag göra bättre, men dem dagar jag är ledsen och sängliggandes, jag låter dem dagarna bara vara men tvingar mig upp på dag 3 och säger nej, jag ska upp oavsett vad. För MIN skull. Gör inte jag det för min skull kommer inte mina barn eller familj heller klara av det. Är inte jag tillräckligt stark så kommer inte jag kunna vara med mina barn, och orka med allt som berör en vanlig vardag. Hursomhelst, jag ska gå in mer på detta i mitt nästa inlägg om hur jag har mått sista tiden och hur det varit sen jag började jobba på 100% igen. Jag har inte jobbat på 4 år och här står jag som manager, working mum, försöker få ihop livspusslet med min hälsa och allt det andra.
Nu tillbaka till operationen …. Sk. sadelnäsan som jag har gått runt med. Jag har alltså ingen näskiljevägg kvar i mitten av näsan och därför har näsan ändrat hela sin form och det har varit lite svårt med andningen på nätterna.
Som ni vet har jag gått runt med ett dåligt självförtroende i 3 års tid. Tänk att utseende verkligen kan dra ner på ens personlighet till MAX. Jag har fått vänta med att stå i operationskön tills att min sjukdom inte är aktiv och jag inte är på så tunga mediciner. Förra året i december tog jag min sista kortison tablett. Jag har sedan dess bara ätit immundämpande "cellgifter" i tablettform som jag ska äta i minst 5 år till. Sist jag slutade med cellgifter fick jag ett skov igen efter 8 månader, det kanske ni minns. Så det säkra kortet är att bara fortsätta på mediciner.
Hursom, jag ligger på operationsbordet i onsdags och väntar ivrigt på att jag ska få träffa läkaren innan. Allt detta kom med så kort varsel att jag knappt hunnit fundera på alla frågor jag hade. Hur ska det bli med resan som vi har inbokat, jag har inte rest sen 2019 pga pandemin och graviditet så ni kan tänka er hur desperat jag behöver denna resa samtidigt hur viktig denna operation är för mig. Kommer han fixa näsan som jag såg ut innan, han har inga bilder på hur jag såg ut förut bara själva sjukdomsförloppet. Det enda han säger strax innan jag ska sövas ner är att, Nisha, när jag läste din journal trodde jag det skulle bli bra med en liten operationen där vi tar brosk från örat, men i ditt fel nu när jag ser din näsa är det mer komplex. Vi behöver ta brosk från revbenet och det kommer ta längre tid. Vi behöver ta nytt beslut. Det enda jag sa till honom att jag inte vill avbryta något oavsett vilka konsekvenser det får i efterhand. Han gick ut och så kom han tillbaka igen, så sa han vi kör!
Det blev en operation på mer än 5 timmar istället. Operationen är lyckad enligt honom så jag litar på det. Gipset ska vara på i 3 veckor, alltså ska jag gå runt såhär i Grekland. Hela resultatet kommer vi se om ca 1 år. Jag tyckte det var viktigt för mig med denna operation. Jag har som sagt gått runt med världens sämsta självförtroende i 3 år och alla som har träffat mig frågar alltid om jag har ramlat eller vad som hänt. Även om min sjukdom inte syntes utanpå förut så har den gjort det pga min näsa. Hursom, nu gäller det med återhämtning och lite semester på det hela. Måste också säga att även om jag har SÅÅÅ ONT så har jag känt mig starkare denna gång. Känslorna har forsat i vågor med att stoppa livet mitt i allt, men finns det verkligen någon tid för något någon gång… allt handlar om prioriteringar. Barnen förstår mer än vi själva anar. Anaya har varit extra känslosam och varit extra mån om sin mamma.
Medan mina föräldrar, syskon och vänner har tagit hand om mig har barnen och Abbas varit i Jönköping denna helg. På ett sätt har det varit bra så att jag fått vila upp mig lite, men samtidigt har jag aldrig varit utan mina barn på så många dagar. Har varit så ledsen samtidigt som detta har varit för min skull, för min återhämtning. Jag vill också säga tack till er min familj, mina vänner som verkligen har funnits där under alla år i mitt rollercaster liv. Utan ert stöd skulle jag kanske inte klarat det på samma sätt. Speciellt tack till min man som ALLTID finns där. Och som vanligt är inläggen inte där för sympati, vet att ni har medkänsla. Det hjälper mig att bli stark med mina inlägg. :)
Kärlek! ♥️
