Difficult roads leads to beautiful destinations

Det har varit riktigt tufft sista veckorna mentalt, men också fysiskt. Det har varit en helt annan grej att vara vaken på nätterna och gå till jobbet och bara funka hela dagarna. Allt ska bara funka liksom. Första två tre dagarna på jobbet hade jag hela tiden barnen i tankarna, vad dem gör, hur dem mår.. jag smög till damernas hela tiden för att kunna slänga iväg ett sms eller bara få en bild eller video på hur barnen mådde. Jag har absolut inte tänkt att Abbas inte är en duktig pappa, jag vet att han klarar av detta mer än vad andra pappor eller mammor gör för sina barn,  men jag har ändå varit hemma i mer än 3 års tid, dvs från start sen barnen föddes. Jag är van vid att vakna upp vid deras sida och tillbringa varje stund med dem. Jag har bara varit "mamma" sista åren. 

Morgonen på väg till jobbet kändes konstigt att från ingenstans ha hörlurar i öronen och lyssna på musik och titta på folk när man annars är fokuserad runt barnen. Det var skönt att kunna klä upp sig samtidigt som jag kände mig lite vilsen.. Men det positiva var att jag kände mig mer skarp och mogen på jobbet på något sätt. Jag fick en bra feeling av mitt "nya jag"… så gick väl dagen och så skulle man hem till älskade familjen igen. 

När jag kom hem från jobbet så stod maten klar som Abbas lagat och Anaya har dukat varje kväll. Det ligger vikta nytvättade kläder i sovrummet som Abbas har tvättat. Det är en dröm att ha en sån man som verkligen klarar av allt. Snarare jag som inte orkar göra allt ibland, men vi får väl se hur länge han orkar med allt detta 😀. 

När vi har ätit middag har jag knappt 2 timmar att umgås med barnen. Dem hinner också bli trötta till kvällen. Båda barnen vill ha mig under läggningen. Maya skriker och vill ha mamma, Anaya skriker för att mamma ska läsa en saga, inte pappa. Jag har på riktigt gått i 100000 bitar varje gång jag kommit hem. Slut och matt, men ändå den lilla energin där man verkligen vill vara med barnen. Hur gör ni här? Jag är ju trots allt inte första mamman som jobbar heltid, men allt är ändå nytt för mig. Det är en stor omställning. Vet att helgerna för min del blivit ännu heligare nu, då man verkligen vill spendera minsta lilla tid man får med familjen.. hur som, Första två tre dagarna ville barnen knappt släppa mig. Maya skrek så fort jag kom hem och bara ville bli buren av mig. Jag började tänka om det var för tidigt att lämna ifrån mig henne. Hon känns ju fortfarande så liten.. Och andra sidan skulle ju denna dag kommit oavsett om det var om 2 eller 3 mån … Älskligen fyller 1 år redan i Juni. Tiden flyger! 

Hursom, jag tänkte skriva mer om "working mum" livet i inlägget fast denna gång har jag mina tankar någon helt annanstans.. För bara några veckor sen tänkte jag, wow jag lever äntligen i balans och allt verkar gå så bra med mina glada fina barn och man.. sen så…  Jag sa faktiskt upp mig efter 10 dagar från jobbet och kände inte heller att det var rätt jobb för mig. Det kändes bara inte rätt. Jag ska börja ett nytt jobb på måndag nästa vecka istället och har mellanlandat lite hemma under dessa dagar. 

Jag har så himla svårt med Anaya just nu och hennes utbrott dessa dagar. Hon har blivit så känslig sen dagen hon slutade med nappen och fyllde 3 år.  Hon gråter för minsta lilla och envisas för minsta lilla. Min snällaste duktigaste förståndigaste tjej har liksom förvandlats till ett mini monster över en natt. Varje kväll har slutat med att jag störtgråter med ångest och inte vet vart jag ska ta vägen. Jag känner mig som en misslyckad mamma, jag räcker inte till för hon blivit så mammig på det hela. Och andra sidan vill Maya också bara ha mamma. Båda är i Mammafasen och jag är heeeelt slut som artist fast jag inte jobbar dessa dagar. Jag vet inte hur jag ska handskas med vardagen. Vi har blivit tvungna att vända från förskolan då hon bara vill vara med mig och på det hela blivit lite sjuk så hon har fått stanna hemma. Tror jag har också blivit extra känslig kring hela omställningen. Jag vaknar upp flera gånger på nätterna för att det är något med barnen. Gnäller Anaya i sina mardrömmar eller "mammafas" så vaknar Maya. När Maya har svårt att sova pga tandsprickning eller ont i magen så vaknar Anaya upp. Jag har blivit en robot i det hela... 

Jag vet att denna fas/dessa faser är tillfälliga, men fy vad jobbigt det är. Är det ett halvt äpple hon vill ha då ska det vara halv. Råkar något hända med det lilla äpplet blir det hus i helvete i 30 min. Det går inte borsta tänderna, det går inte att ta ut pyjamas utan att det blir gnäll och bråk. Jag vet inte som sagt vart jag ska ta vägen… tar emot alla tips och trix. Trodde denna vecka skulle varit underbar att vara hemma innan jag börjar nya jobbet, men helt ärligt är jag helt utmattad istället och vill banka i någon dörr. Jag har mått SKIT, inte nog med att min sjukdom har stökat sista dagarna att jag inte haft ork att göra något. Kroppen säger ifrån till och från. Ena dagen orkar jag gå ut och göra allt, nästa dag vill jag bara slänga mig i soffan fast inget tilllåter mig. Sociala medier som vanligt, alla tror jag mår frid och fröjd för jag hänger med folk och har kul, men ingen vet vad som händer bakom kulisserna. Jag hoppas detta vänder. Jag älskar mina barn att jag spricker, men dessa dagar har förvandlads till något helt annat. Ja, hon fyllde 3 år och kan inte alltid vara den finaste tjejen, eller jo det är klart hon kan och hon är ju också bara en människa men huuuur för jag stopp på det eländiga gråtandet… jag tycker så synd om henne att hon har svårt att utrycka alla känslor som pågår i den lilla kroppen. Trotsåldern 🥲… Jag försöker med allt jag kan i min makt … har börjat gå ut mer med barnen till parkerna eller promenader för annars blir det kaos hemma under stängda dörrar. Vet att det är någon fas som sagt, Anaya är den finaste älsklingen jag vet, och jag kanske överdriver eller inte vet inte. Har på det hela min lingon vecka som gjort hormonerna känslorna upphöjt i 1000 efter barnen. Jag känner varken igen mig själv eller mina barn 😂🥲 tror jag har tårar när jag skriver detta inlägg men det är verkligen såååå tufft att vara mamma ibland....... 

En annan grej jag tänkt på är.... 

Inte nog med att man har allt man redan har så är jag extremt trött på negativa människor som tar massa onödig energi, kommer börja hålla min cirkel med positivitet med barnen och ska börja prioritera personer man får energi av istället. Det är så viktigt att hänga med rätt folk som peppar, inspirerar, älskar  .... Det spelar faktiskt ingen roll om det är vänner eller familj, är man inte i samma fas så är det alltid svårare att förstå ens situation. Ibland hittar man tillbaka till varandra, ibland vet man att vissa personer alltid finns där för en och ibland glider man bara isär. Känt av det mer och mer desto äldre jag blir och med min familj. Man hinner inte med livet på samma sätt som man gjorde förr .... 

Kärlek!