Maya 5 månader! Här kommer äntligen förlossningsberättelsen.
Varning för långt inlägg… ;)
I mitt förr förra inlägg skrev jag när jag var i vecka 39 att jag hade oregelbundna värkar. Jag hade haft värkar i flera dagar men väldigt oregelbundna och var väldigt slutkörd.
Eftersom läkarna sa att jag kunde ringa in och dem kunde sätta igång mig tidigare än lördagen efter midsommar så tänkte jag att jag ringer på måndagen redan, men redan natten till söndag började mer värkar.
Jag ringer in på måndag morgon och då säger dem att de inte har någon plats, men också att jag kanske borde avvakta lite då det fortfarande är oregelbundna värkar. Sedan ringer jag desperat in igen och nämner att jag skulle få hjälp vid minsta lilla smärta, men också bli inlagd så fort värkarna startar, då ber dem komma till mig inför en kontroll.
När jag kommer in säger Barnmorskan att något är på gång, men att vi ska kunna sätta igång och första sätta fart på det hela så kan vi göra en hinnsvepning. Men också att dem fortfarande inte kan ta emot mig då dem har platsbrist, fast liksom jag var priopatient enligt journal. Jag fick ligga i en undersökningsal på en brits än en vanlig förlossningssal och undersöks.
Jag som absolut har varit emot hinnsvepning från Anayas graviditet fick rysningar så fort jag tänkte på det, vilken pina det var med Anaya. Hur som, som alternativ får jag att skickas med lite värktabletter och hon säger att det kommer startas igång av sig själv. Jag gör ingen hinnsvepning och åker in med värkar hem igen. Jag skulle egenligen fått en vanlig igångsättning men allt bara går fel.
På tisdagen åker jag in igen, på dagen då det fortfarande är oregelbundet och de har fortfarande inga plats för att lägga in mig. Allt gick emot allt vi hade planerat dessa månader, alla dessa samtal med läkare osv.. Jag skulle ju läggas in och få smärtstillande så fort värkarna startade och skulle dem inte starta skulle jag få igångsättning inte hinnsvepning. Värkarna jag hade var ren tortyr och så höll det på i timmar. Ingen kunde helt plötsligt hjälpa mig! I min sjuka kropp skulle jag ens palla med förlossning och den rädslan jag fick efter Anayas förlossning.
Efter lång tid sittandes med värkar får jag äntligen träffa barnmorskan igen. Hon säger fortfarande att det är på gång, men inte riktigt där för att kunna läggas in. Hon föreslår att vi gör en hinnsvepning istället för att sätta igång mig, då de först inte har några rum och också att det ska gå fortare enligt henne då det är andra barnet. När vi kom till sjukhuset så tog vi inte bilen utan vi tog taxi då vi verkligen trodde att vi skulle få läggas in denna gång med igångsättning. Så kl 16:30 fick jag göra en hinnsvepning och vi åkte iväg hemåt i taxin. Medan vi satt i taxin så säger jag till Abbas att han måste vända tillbaka, då jag har såååå ont redan och klarar inte av det längre. Jag gråter av smärta. Då säger Abbas det kan vi inte göra, de hade inga platser, och jag ser ju för helvete vi måste åka tillbaka sen säger ja skitsamma det har avtagit igen.
När vi kommer hem tar jag en varm dusch och säger till Abbas att han ska ringa min mamma så får hon komma och massera mig sen att han kan titta till Anaya som var hemma hos dem. Jag sa att han kunde gå och kolla eftersom jag saknade henne så sen att hon inte hade varit med mig på så många dagar redan,då jag hade så oregelbundna värkar och jag ville inte att hon skulle se mig sådär.
Mamma kommer inom 30 minuter och så fort hon kommer så startar värkarna mer intensivt och regelbundet och jag står inte ut längre. Hon säger att vi måste åka in nu nu nu på direkten. Hon kör oss dit till sjukhuset som en galning och vi kommer fram ca 19:30. Jag säger hela tiden att jag har så ont, men också att jag behöver bajsa. Då säger barnmorskan att nej du behöver inte bajsa, då dina tarmar ser bra ut. Jag får ingen bedövning heller, bara lustgas fast vi hade planerat att jag skulle få allt och denna smärta var obegriplig. Istället så börjar de undersöka mig på en brits, på något undersökningsrum igen och säger att jag är 5 cm öppen redan och det är ju bra och att det gått fort efter hinnsvepningen.
Alla dessa undersökningar görs på ett akut rum som har förvandlats till ett förlossningsrum då de inte har några rum. Jag känner fortfarande att jag behöver bajsa. Äntligen får vi börja gå till ett annat rum, en riktig förlossningssal och de frågar om jag vill ha Epidural, självklart vilja det så fort som fan. 21:15 får jag äntligen Epidural och då jag tror att jag håller på dör på riktigt. Så fort jag har fått epiduralen känner jag världens frossa precis som med Anaya skakar jag i hela kroppen.
Jag känner fortfarande att jag behöver gå på toaletten så att de låter mig gå. Under denna vistelse fick vi träffa 4 olika barnmorskor och jag kände mig verkligen inte trygg. Sedan ska det bytas av igen och jag får någon annan. När jag väl sitter där på toalettstolen så känner jag att det trycks och men det kommer inget bajs så känner jag helt plötsligt Mayas huvud. Jag går ut chockad och säger att jag tror att hennes huvud har börjat komma ut och då säger de att nej det kan inte gå så fort, men vi kan undersöka dig. När hon väl börja undersöka så säger hon, ja du har rätt det är bara att börja krysta, vi ska föda barn! Och så började jag pusha allt vad jag kunde och tänker på alla möjliga gudar med all denna smärta, då Epiduralen knappt hunnit värka. 21:54 kommer vår älskling Maya ut till världen. Allt gick så himla fort tillslut. Det var ren tortyr att föda i all smärta, men såklart kändes världen bättre när hon kom på bröstet. Helt ärligt födde jag utan smärtstillande för jag kände verkligen av allting denna gång! Varje sekund var en tortyr.
Vi hinner njuta i några timmar tillsammans tills att de ska ta nya tester och det visar sig att de behöver ta med henne igen ifrån mig exakt samma scenario som med Anaya. Hon hade också gulsot och fick ligga i kuvös.
Precis som med Anaya fick vi aldrig ens se eller njuta av den nyfödda och fick åka ambulans till Danderyd där vi skulle till Neo avdelningen. Allt gick fel, vi var på sjukhuset på Neo i 5 dagar. Det var en pina att inte kunna lyfta Maya, precis som med hennes stora syster att hon skulle behöva ligga där i kuvösen och sola. Jag fick pumpa intensivt och hon skulle sondmatas och vi fick en tuff start.
När vi kom hem så var det samma som Anaya, då hon hade väldigt dåliga blodvärden så fick hon också Svärocytos som diagnos. Varje vecka var det att åka ända till Huddinge och undersökas. Nålar efter nålar då hon var svårstucken. På det hela fick hon även blodtransfusion två gånger. Allt gick fel. Istället för att gå in i bebisbubblan och NJUTA så var allt helt tvörtom. Det var intensivt som det redan var och på det hela var det precis en mardröm start för oss som med Anaya.
Det var och denna omställning med Anaya som var svartsjuk att jag inte kunde amma samtidigt som hon klängde på mig. Samtidigt grät jag varje gång då amningen gjorde så ont. Jag hade så mycket mjölk men amningen funkade verkligen inte i början. Jag handpumpade på nätterna och gav i flaska hela tiden. Jag blev som en riktig zoombie. Var vaken natt och dag med två barn. Även hjälp utifrån hjälper inte när man är i sådan situation. Allt som ska göras är ju via mig.
I 3 månader håll jag på att handmjölka som sagt och sen ge på flaska på nätterna, då hon hade fel suggrepp och kunde inte suga ordentligt, blev inte mätt.
Idag (igår 22a) blev Maya 5 månader. Jag helammar henne helt plötsligt då det funkar så bra nu. Jag gav inte upp och inte heller hon. Jag var på väg att ge upp flera gånger men då började hon helt plötsligt att bli bra med amningen. Hursom....
Livet har inte varit lätt. Det finns så många olika forum och berättelser jag vill lyfta på bloggen, men det kommer sakta men säkert då man abslout inte har tid på samma sätt längre med två småttingar.
Det har varit en riktig berg o dalbana med allting samt sjukdomar. På det hela har båda barnen också fått RS virus och Anaya var inlagd på sjukhuset i 4 dagar. 3 veckor utan förskola igen och jag hemma med båda barnen. Lämna och hämta på förskolan då Abbas har börjat jobba i stan. Mer om detta i nästa inlägg...
Men allt detta i slutändan är så värd! Hade aldrig tänkt mig att jag någonsin skulle få barn och helt plötsligt står jag här med två prinsessor som har gjort mitt liv komplett. Kärleken går inte att få ord på speciellt från mig som idag är en mamma. Denna kärlek är villkorlöst! Älskar er Anaya och Maya till månen 10000 och tillbaka. Kommer göra allt i min kraft för att vi ska få det bäst tillsammans!
Kärlek! // N ♥️
