Att få bära på mitt barn igen ...
Hej alla fina läsare,
Aldrig trodde jag att jag skulle få bära eller uppleva en graviditet igen, att få bära på mitt barn igen. Att min kropp skulle klara det eller att vi skulle ens kunna bli gravida igen. Det är som man säger, när man minst anar det så händer det. Med Anaya tog det 5 år av blod och tårar. Vi kämpade och kämpade och gav aldrig upp. Jag vägrade att ge upp! Från att först bli gravid 1 år efter bröllopet, förlora det barnet och även bli av med en äggledare (utomkveds) till att sedan fortsätta kämpa med inseminationer, tuffa ivf behandlingar, en sjukdom som kom på det hela där jag inte ens fick försöka få barn på minst 1 år pga tunga cellgifter osv. Från det hela till att kämpa tillbaka till livet till att börja försöka få barn igen till att googla sönder som en galning och göra en galen resa till någon Einstein läkare i Grekland som sedan hjälpte oss att bli gravid på naturlig väg med immundämpande medel! Vad är oddsen liksom?!
Jag har aldrig bett någon i min omgivning att tycka synd om mig eller sympatisera. På något sätt så känner jag mig starkare än någonsin, men ändå svag på något sätt. Ja, vad ska man säga. Jag trodde inte min kropp skulle klara av att bära på ett barn igen. Jag är så tacksam och tackar Gud varje dag men jag ska ändå vara ärlig. Denna graviditet är faktiskt riktigt tuff. Jag har ständigt ont i kroppen, främst bäckenbotten, ryggen och känner mig inte lika stark. Jag kan inte ens gå på promenader eller hämta / lämna på förskolan vissa dagar. Det blir mest att vara hemma och vila. Vissa dagar har jag svårt att ta mig upp ur sängen, orken finns inte, men på något sätt är mamman uppe och gör allting ändå. Krafterna tar mig till parken eller på någon lunch /middag. Det finns någon energi där inne som klarar av allt trots att kroppen ibland ger upp. Jag som mamma klarar liksom det mesta men jag som Nisha kan gå tillbaka i tiden ibland och känna mig ledsen och svag...
Det finns perioder där man känner blandade känslor och jag tycker att det är viktigt att man arbetar med dem och inte bara förtränger allt man har gått igenom.
Jag vill att tiden ska gå fortare med denna graviditet, även om jag vill njuta av varje sekund av kunna bära mitt barn, ett liv. Att känna hennes sparkar och rörelser, det är den mest magiska känslan och jag kommer vara evigt tacksam för att jag får gå igenom detta. Tror att cellgifterna jag börjat med igen ger ens bieffekter samtidigt som den tar hand om min kropp. Jag vill kunna promenera eller känna mig aktiv och glad jämt men det finns perioder där man inte känner någon ork alls. BF känns så långt bort även om tiden flyger som bara den. Jag längtar till våren, lite ljusare och varmare tider. Det gråa gör ju en deprimerad även om det kan vara mysigt ibland.
Jag kommer mer och mer minska på alla träffar med vänner / familj redan vilket vi redan gjort i flera månaders tid pga Corona och allt. Nu när jag redan fått Corona en gång vägrar jag att ta risken genom att träffa folk utifrån, då mitt immunförsvar är så pass lågt att jag har en risk att få Corona igen. Jag vägrar utsätta mig och mitt barn för det. Vi vet att ni alla har full förståelse för det. Vi ses gärna ute och lite på distans desto närmre vi kommer BF. Samtidigt som jag är avslappnad har jag också en ständigt oro jämt. Anaya ser så framemot sin lilla syster. Hon håller i magen, pussar och kramar varje dag. Vägrar sova utan att hon får hålla om "Yayas bebis". Kärleken och bandet jag redan ser. Det är en så mäktig känsla. Allting känns fortfarande så overkligt! Jag hoppas allt går bra, men även om jag är beredd på det värsta. Rädslan finns som sagt alltid där även om det är bortom min kontroll.
Tack alla fina ni för alla meddelanden och kommentarer jag får från mitt skrivande. Ibland krävs det mod att skriva men skrivandet hjälper mig under resans gång och dem tunga men mest härliga stunder. Utan familj och vänners stöd skulle vi aldrig klarat igenom detta även om vi försöker vara den starkaste, gladaste och mest tacksammaste familjen i världen ibland.
Massor med kärlek! ❤️
