Ett ärligt inlägg från en trött mamma 😅
Jag måste säga att det känns som att jag har sparkat mig själv i foten. Har gått runt i månader och sagt att jag har världens snällaste bebis, men helt plötsligt har hon liksom bytt personlighet till en skrikig och gnällig bebis. Det har inte alls varit likt henne. Beror såklart på många faktorer och man älskar henne så att man döööör, men senaste 2-3 veckorna har varit helt kaotiska.
Som sagt, det är inte ens dans på rosor att vara mamma. 7 månaders fasen är nog den värsta men ändå den roligaste fasen. Sömnbrist, trötthet men samtidigt utveckling, pratande, snart krypande osv...
Hon har vägrat amma, vägrar flaska och vägrat mat. Sen när hon väl är hungrig vägrar hon flaska och vill bli ammad. Nu när jag vill sluta amma så känns det som att det inte finns något återvändo.
Jag trodde faktiskt att "sovandet" skulle bli ännu bättre efter några månader, men här har det varit helt tvärtom. Anaya gråter eller gnäller sällan, meeeen 5 nätter i rad handlade det om att vakna varje timme, vara hungrig eller ha ont i tandköttet eller magen eller bara ha trygghet hos baaaara mamma! Visste inte att 7 mån fasen skulle vara såhär tuff! Hon har haft en jättejobbig tandsprickning. Jag vet inte när jag sov i några timmar i sträck! På något sätt känner man sig helt plötsligt som en zombie men som ändå får ihop pusslet på något sätt.
Att orka träna eller vika tvätten, det finns inte ens på kartan just nu. Jag var faktiskt inte beredd på att mammarollen skulle vara så tuff på nätterna, säger bara heads up till mammor som har flera barn eller varför inte till min egna mamma som har 5 barn!
Det är en berg o dalbana med barn. När man minst anar vänder dagen från det ena till det andra. Samtidigt måste jag säga att jag aldrig skulle orkat med denna tempo innan barn, även om vi då hade full rulle med så mycket aktiviteter. Det gäller bara att ta sig upp när hon väl vaknar på natten eller amma när hon vill. Man är liksom mamma på en helt annan nivå helt plötsligt! Känner mig samtidigt som en supermamma! Trots min slitna kropp och sjukdom så klarar man ändå av det oavsett hur tufft det är.
O andra sidan är jag så trött på dagliga aktiviteter. Har tackat nej till så många fikan eller middagar för jag har verkligen ingen ork. Det är alltid full rulle med bara läkarbesök, simning, bvc osv... Nu ska jag även försöka tima in öppna förskolan någon gång i veckan.
Ja, jag var så fräck och sa att mammor inte får glömma bort sig själva i något inlägg för några månader sen. Måste säga att det verkligen inte finns någon tid för mig själv just nu, haha! Det blir sköna kläder och en fin bulle på huvudet med en snabbsminkning på 5 minuter. Försvinner jag från henne i några sekunder så skriker hon. Hon vill bara ha mamma i närheten. Blir extra tufft när man är ensam på dagarna och bara ska "springa på toa". 😂 Jag ska inte skrämma er nyblivna mammor eller preggos, jag kunde faktiskt inte önskat mig något bättre i livet. Oavsett upp och nergångar så ÄLSKAR JAG MITT LIV JUST NU. ❤️
Som bilden nedan, jag har varit både den vänstra mamman och är idag den högra. Det betyder inte att det kommer att vara så för alltid. :)
Det har varit nätter där jag själv har gråtit med min älskade bebis. På morgonen får man ett leende av henne och helt plötligt var den tuffa natten glömd. Tänk att man kan älska sitt barn så mycket och ja, jag kommer nog kunna göra om detta 10000 gånger om, för man är så tokkär i sitt barn.
I helgen åkte vi ner till Jönköping... Helt plötsligt har ännu en ny grej börjat. Anaya vill inte sitta i babyskyddet längre. Jag fick ha henne i famnen under kanske halva resan med flera stopp där vi försökte lägga henne i babyskyddet och underhålla henne.
Hon har liksom blivit en helt annan bebis med en stark personlighet och säger till när hon inte får som hon vill. Jag hoppas att detta som sagt bara är en fas...
Glöm inte att vi mammor är BÄST!
Kärlek från zombie mamman! ❤️
