Innehar en ny titel numera - Pappa!
Ikväll tar jag över min kära frus blogg. Nisha bad mig att ta över bloggen denna vecka och skriva ett inlägg ifrån mitt perspektiv och berätta om mina tankar, känslor och allt vad vi har varit med om de senaste åren fram tills att vår prinssessa kom till världen.
Alla ni som känner mig vet att jag älskar barn och alla barn älskar mig (90%) av dem i alla fall. :)
Vi har syskonbarn, kusinbarn, kompisar som har barn som jag verkligen älskar som mina egna.
Jag har alltid tänkt att Nisha i första hand ska bli "frisk" först och sedan kommer prioriteringen till vårt barn och allt annat. Dock har Nisha alltid varit motsatsen, hon tänkte aldrig på sig själv utan på mig och hur mycket jag gjorde för andras barn. Hon sa alltid; "Jag vill ge dig ett barn så du slipper vara så kär i andras barn".
Vi har haft en lång väg och äntligen är vi i mål. Det har varit sorg, frustrationer, vi har skrattat men också gråtit en hel del. Vi har varit oense om saker och ting (Nisha har velat göra IVF behandlingar då jag tyckt att hon är för sjuk). Dock måste jag ge all credd till henne, även när det är som hon som har fått stå ut med ALLT (sin sjukdom, IVF behandlingarna, hormonella förändringar m.m.) så har hon ALDRIG gett upp hoppet. Jag har försökt vara där för henne som ett stöd, som en man och bästa vän. Om hon inte skulle varit så på och tjatat på mig om Aten/Grekland skulle vi aldrig ha varit där vi är idag.
När vi hade gjort den sista IVF behandlingen i Sverige och när Nisha började leta efter forum och hade hittat denne Dr. Dimitris i Grekland var jag först skeptiskt. Tänkte att idag kan vem som helst skriva något på nätet, få massa kommentarer (köpa) och så är man betrodd. Jag läste på mer och mer, läste om hans immunsupport hjälp och blev övertalad att vi skulle göra ett försök där. Visst handlade det om massa pengar, men tänkte att om vi inte göra detta så vet vi aldrig om det funkar och kommer ångra det i framtiden. Sagt och gjort, bokade biljetter till Aten, besökte läkaren, men var inte helt övertygad.
Efter att provsvaren kom från honom blev jag faktiskt äntligen övertygad, då han ändå verkade väldigt seriös. Men med tanke på att han sa att Nisha hade bland de högsta värdena han sett så var hoppet inte på topp, men han var övertygad att inom 6 månader kommer Nisha att bli gravid.
När vi besökte IVF kliniken i Maj 2018 igen så hade jag faktiskt gett upp hoppet, men Nisha ville göra en sista IVF innan sommaren dock med hjälp av Dr. Dimitris support. Jag ville mer göra ett sista försök efter sommaren och ge sommaren som en lucka chans. Skulle inte IVF behandlingen lyckas en gång för alla skulle vi då ta nästa steg - Adoption eller äggdonation. IVF Läkarna i Sverige gav ju inget vidare större hopp heller, då dem i princip sa att chanserna är väldigt små och hånade också Dr. Dimitris behandling ….
När Nisha sprang till mig gråtandes den 18 juli och sa att stickan visade PLUS trodde jag att mitt hjärta stannade till i någon minut. Vi båda grät av lycka och kramade hårt om varandra. Det är så svårt att sätta ord på de känslorna som just var då för den stunden. När vi väl berättade för våra föräldrar var det en större lycka för oss då vi visste hur mycket de också längtade efter sitt barnbarn.
Jag måste säga att mitt liv förändrades den 18 mars 2019. Dagen då vår dotter Anaya föddes. Jag kan ibland blicka tillbaka i tiden och undra vad vi gjorde innan hon fanns i våra liv. Jag har varit hemma sen hon föddes och idag var det min första dag på jobbet – 8 hela veckor efter. Tiden har gått för fort och jag har försökt hjälpa Nisha och spendera så mycket tid som möjligt med vår efterlängtade dotter men också mest för att hjälpa till hemma. I år fick jag även fira min födelsedag med min dotter, bara det är en dag att minnas för mig. Vi har hunnit åka till Jönköping och träffa min farmor och farfar, som också längtat länge efter detta.
Det känns att det är nu vårt riktiga liv börjar, det är nu vi kan börja leva som en familj. Det är nu vi kan hänga med våra syskon/vänner som har barn på riktigt. Innan så kände jag mig som ett tredje hjul när vi kom på kalas/utflykter eller bara hängde med dem. Idag känns livet helt plötsligt lättare.
Anaya har redan en speciell plats hos mig. När vi gifte oss så skrev jag i mina bröllopslöften " There is no other girl i will love as much as i love you , except for our future daughter" Jag kommer älska er lika mycket, oroa dig inte Nisha.
Tack för att ni har valt att följa vår resa! Trodde aldrig att Nishas blogg skulle ge en sådan respons. Tack för alla fina meddelanden och kommentarer.
Fortsätt följ vår resa och livet med Anaya här på bloggen.
På återseende // Abbas