Äntligen är hon här! Min dotter, mitt efterlängtade barn!
Hej alla finaste läsare! Hon är äntligen här efter så många år!!!
Jag tror att denna känsla är det mest mäktigaste och bästa känslan jag varit med om. Det går inte beskriva med ord vad jag känner för henne. Kan forfarande inte förstå när jag tittar på henne att hon är min, bara min. Jag har äntligen blivit mamma efter så många år. Känslan är verkligen obeskrivlig och inget slår detta! Även om det är sömnlösa nätter och mycket utmattning dessa dagar så försvinner allt när man tittar på henne. Idag har det gått 12 dagar sedan hon föddes.
Vi fick en tuff start! Först blev inte förlossningen som jag hade tänkt mig och sedan blev min nyfödda bebis sjuk. Hon fick gulsot. Dem tog henne ifrån mig redan första morgonen, då hon blev tvungen att sola och ligga i en kuvös på neonavdelningen i ett separat rum från mig. Först grät hon hela första natten för att hon hade så ont i huvudet, då hon kom ut med sugklocka och sedan tog dem henne morgonen därpå pga gulsoten och hennes värden. Ingenting blev som jag hade tänkt mig och därför är det så viktigt att veta att en förlossning och efter förlossning kan vara så individuellt från person till person. Dessa dagar har varit riktigt tuffa och i söndags fick vi äntligen komma hem. Ska försöka beskriva dem senaste dagarna med olika rubriker.
Vi börjar med min Förlossningsberättelse:
Värkarna började i fredags 15/3 efter att jag var på kontroll hos specialist mödravården på KS. Det visade sig att jag var 1,5 cm öppen och då gjorde läkaren en sk. "hinnsvepning". Man försöker då gå in och öppna lite och kalla fram värkarna. Värkarna började senare på eftermiddagen som lite mensliknande värkar som bara blev mer och mer. Det var då jag hamnade i "latensfasen" som varade i tre tuffa dagar. Jag var hemma med värkar och tog massor med hjälp av pilatesboll.. Inte visste jag att värkarna skulle vara i tre tuffa dagar.
På lördag åker vi in igen då var det samma. Fick bara smärtlindring och sömnpiller så jag kunde sova med värkarna men det gick knappt att göra det. Jag hade så ont!
När jag inte kunde klara av de mer på söndag eftermiddag så åkte vi in igen på en kontroll när värkarna kom tätare. På kontrollen visade det sig att jag fortfarande bara var 2 cm öppen. Dock behöll dem oss på sjukhuset på söndag kväll då jag hade så ont.
Fick bara smärtstillande igen fram till 00 och trodde verkligen att jag skulle dö. Ryggen och magen gjorde så ont och jag fick testa med lite lustgas. Av gammal erfarenhet att bli hög på mediciner när jag var sjuk fick jag hela tiden flashbacks och hatade att ta lustgasen när alla andra i världen älskar den.
I förlossningsbrevet hade jag skrivit att jag ville ha smärtstillande på en gång och det fick jag, dock kunde inte jag få epidurral då jag inte riktigt var "där". När jag inte kunde ta emot mer smärta kom äntligen en narkosläkare in i rummet som äntligen skulle ge mig epidural.
Efter Epiduralen fick jag sova lite och vaknade upp vid tre på natten för nya kontroller. Då var helt plötsligt redan öppen 10 cm på dessa få timmar. Då var det dags krysta!!!
Min man och mamma som var med på förlossningen hade tagit en paus och sov lite och då var det dags att väcka dem. Alla fick en chock att det gick så snabbt. Min man vaknade i chock och förstod ingenting. Vi skulle helt plötsligt föda vårt efterlängtade barn! Försökte krysta i 30 min men all energi hade tagit slut efter alla dessa dagar och sömnlösa nätter. Samtidigt förstod jag inte när jag skulle krysta då jag fick en dubbeldos av Epidural och kände inte så mycket längre.
Till slut fick dem ta ut henne med sugklocka som jag hade sagt nej till i förlossningsbrevet. Det blev så tillslut för att vi båda var så utmattade.
Klockan 05:16 18/3 föddes hon och då var all smärta borta. För stunden och dagen efter kände inte jag så mycket smärta, men dagen efter så började det gör jätteont. Visste inte att jag brast så mycket på grund av sugklockan. Vet att dem sydde mig efter förlossningen i ca en timme, men då jag var så lycklig och höll henne vid bröstet med all smärtstillande visste jag inte att det var så mycket.
All smärta har ändå varit värt det när man tittar på mitt barn. Hon är så vacker!
Dagen därpå första natten blev inte som jag hade tänkt mig. Hon bara grät och grät och vi visste inte riktigt vad det var. Hon hade ont i huvudet pga sugklockan. På morgonen kom läkarna in igen och tog henne ifrån mig och sa att hon hade fått gulsot...
Fortsättningen följer..
Kärlek!