Smärta syns inte?!
Hej alla fina läsare,
Jag är åter tillbaka till verkligheten och har börjat jobba igen. Varit på ett besök hos husläkaren på VC och ett besök hos min Remautlog på KS. Proverna ser stabila ut och allting verkar bra enligt läkarna. Dock var Remautlogen på hugget att det blir cellgifter i ytterligare 1 år. Dock var han öppen med att det fortfarande är ok att försöka bilda familj. Det som skrämde mig mest var att han nämnde att OM jag skulle få ett skov igen finns det en stor risk med att kroppen inte kommer vilja/orka bli gravid i framtiden då den tar för många smällar. Det är många faktorer som spelar roll. När jag fick höra detta kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar. Här har vi liksom inte ens fått barn än och här pratar han redan om risker om jag skulle få ett nytt skov.
Back to reality
Planen var att jag skulle trappa upp till 75% nästa vecka, men då jag har varit hemma 1-2 dagar i veckan från jobbet verkar det inte hålla sig till den planen. Även om alla provsvar visar bättre så är det liksom kroppen som fortfarande ger upp vissa dagar. Är det inte GPA så kan det vara fibromyalgin och är det inte fibro så kan det vara utmattningssyndrom.. hmm.. börjar faktiskt bli riktigt trött på detta!
Ja, jag vet att jag måste vara snäll mot mig själv och låta det ta den tid det tar men hur länge till?! Det kommer fortfarande sådana dagar där jag verkligen inte orkar ta mig upp från sängen. Det är inte för att jag vill dega i sängen och lata mig utan det är just då kroppen ger upp, just dessa dagar.
Jag var så stolt över mig själv att jag "nästan" kom igång med träningen igen. I förra veckan kunde jag både ta mig till gymmet och jogga/gå på bandet i 45 min och sedan två dagar efter springa i skogen ca 9 km. Wow, vad det kändes skönt! Dock fick jag ju såklart ta smällen och bli dålig till helgen igen. Varför får jag aldrig tillbaka mitt gamla liv?!
Det roliga med det hela är att smärta syns aldrig utanpå. Jag tycker om att klä upp mig och sminka mig. Dem personer som jag träffar dagligen på jobbet eller i sociala sammanhang har ju verkligen ingen aning vad jag egentligen går igenom. Det står ju inte direkt på min panna att idag har jag en skitdag eller att idag har jag verkligen så ont i kroppen och känner mig helt orkelös. Samtidigt är jag ganska duktig på att dölja det jag har och låta leendet ta över. Jag kan ha en skitdålig dag vissa dagar men ändå försöker jag vara normal och social för världen. Man har liksom pokerface på dagarna. Är detta rätt eller är det fel? Orkar man förklara för någon som inte känner en så bra att man har en dålig dag utan att dem ska behöva fråga "varför"?!
Häromdagen spelade jag något spel på mobilen. När jag förlorade kom det upp något reklam om en bok som heter "ibland mår jag dåligt". När jag började läsa om den beskrev den exakt om dem symtomen jag har som konstaterade att det är utmaningssyndrom. Det finns alltför många människor i världen som mår dåligt och som verkligen behöver hjälp. Dessa människor har man liksom ingen aning om vilken kamp dem kämpe för. Det är lite som många inte känner till min sjukdom och barnlöshet. Ja, det är inte konstigt att jag mår som jag mår efter alla smällar man har fått ta dem sista åren. Jag försöker vara snäll mot mig själv som mina närmaste hela tiden säger till mig, men samtidigt är det väldigt frustrerande att inte få gå tillbaka till ett normalt liv någon gång. Jag hoppas att detta elände tar slut snart för att jag är väldigt trött på att vara trött.
Så nu har jag skrivit av mig lite... Tack för stödet alla ni som följer mig.
Ps. På torsdag har jag hysteroskopin och idag bokade vi resan till Aten. I November smäller det... Woop Woop 🙏🏼 (Kommer mer in på detta i mitt nästa inlägg)
Kärlek ❤️
