Mycket har hänt men ändå inget..
Hej käraste finaste läsare!
Som varje inlägg på sista tiden ber jag ursäkt om min frånvaro. Det har enkelt varit för mycket för mig på sista tiden.
Återbesök hos IVF kliniken
Vi var på återbesök hos Ivf kliniken för några veckor sedan efter hysteroskopin. Enligt läkaren tror dem inte på kliniken att polyperna kan ha varit något orskat till min barnlöshet då dem inte var så stora för att kunna vara en orsak. Sedan nämnde han att mina chanser minskat för varje gång vi har gjort IVF och om man följer upp det hela som hela verkar det vara som att jag endast har 15-20 % chans att bli gravid med hjälp av IVF.
Det har varit en chockerande besked då jag har haft det väldigt svårt att acceptera. Det verkar som att mina ägg ändå inte har tillräckligt god kvalité. Vi fick lite alternativ som vi pratade om, eventuellt ägg donation där väntetiden i Sverige är upp till 2 år. Det ska vara smidigare att göra det utomlands. Jag kunde inte hålla för mina tårar på kliniken och ville bara hem och dränka mig för stunden. Sedan gick det några dagar när jag började återhämta mig och slutade helt enkelt tänka på ”barnfabriken” fören idag.
Än idag känner jag att jag inte kan ge mig så lätt. Nu har vi som sagt bokat Grekland resan och ska resa dit nästa månad. Enligt läkaren i Grekland är det mitt egna immunförsvar som angriper äggen för att dem ej vill utvecklas. Testar vi inte detta och inte får svart på vitt kommer jag aldrig få svar på mina frågor om varför vi misslyckas varje gång. Beror detta på min sjukdom, på min psykiska ohälsa, smärtan i kroppen eller är det bara så att jag har dåliga ägg?! Hursom blir resan av i november oavsett resultat.
I förra veckan fyllde jag hela 30 år!
I min drömvärld trodde jag att saker och ting skulle förändras för min del men forfarande känns det som att jag är på ruta 1. Jag är från och till på jobbet då tröttheten och smärtan i kroppen tar över. Jag har en ny chef som inte riktigt förstår vad jag har gått igenom och därför blev jag kallad hos företagsläkare så att dem kan förstå helheten om hur dem ska kunna hjälpa mig. Jag önskar jag själv visste om varför jag mår som jag gör dag för dag.
Dock måste jag erkänna att det ändå går lite framåt även om det för något steg bakåt. Jag har liksom överlevt ännu 1 år med detta elände. För varje dag som går lär jag mig leva och bära igenom denna ”influensa liknande” sjukdom.
För några dagar sen var jag så himla glad och knappt tänkte på barnfabriken och var så nöjd med att jag har lyckats gått ner i vikt, och skulle bli snygg inför min 30 års fest som min världens finaste man anordnade. Med andra ord förträngde jag även alla känslor och idag efter att ha varit hos företagsläkare så inser jag ännu en gång att sista åren i mitt liv verkligen har varit en ren berg-dalbana. Hur länge kan en människa kämpa egentligen? Finns det något stopp på allt detta?! Vi gick igenom åren tillsammans och när jag kom hem blev det helt enkelt för mycket. Det kändes som ett slag i ansiktet. O andra sidan är det positiva att jag som sagt har ”överlevt” detta även om jag är nojig över hur framtiden kommer att se ut.
Helt ärligt är jag ganska trött på mitt mående och smärta i kroppen. Jag kan liksom inte styra eller kontrollera över min kropp. Ändå har jag bestämt mig att det är dags att hitta mig själv igen och bli den starka tjejen jag var när jag slutade på Danderyds smärtrehabiliteringen. Jag måste börja finna lyckan i mig själv och enbart investera i mig själv och min hälsa. Allt annat får gå som det går. Det går liksom inte ens bli gravid med denna trasiga kropp. Jag måste bli stark, få tillbaka mitt självförtroende samt våga älska och acceptera mitt nya ”trasiga” jag.
Nu blir det ett långt inlägg som vanligt. Ville egentligen skriva av mig mer men inser att jag behöver sova för att orka ta mig upp till jobbet imorgon.
Kärlek ❤️
