Framtidstankar ...
Hej kära läsare!
Det blev aldrig någon yoga för mig i förra veckan, istället blev jag hemma som idag. Känner mig trött, sliten och har ont i hela kroppen. Ibland undrar jag när dessa "bakslagsdagar" kommer att ta slut?! Nu är det inte lika ofta som jag känner så längre men en gång i veckan kommer detta på morgonen som en smäll i ansiktet. Jag har valt att lyssna på kroppen och inte överanstränga mig och åka in till jobbet. Vissa dagar har jag så ont i mina ben, lite som träningsvärk fast det gör mer ont. Sedan är det händerna som kan domna lite då och då. Detta är verkligen ingen kul upplevelse.
Det är fortfarande så mycket tankar som går runt. Min remautolog hade skrivit ett intyg till Ivf kliniken i början av detta år att vi eventuellt kan ha misslyckats med Ivf försöken då jag var så sjuk (utan att veta om det) under perioden vi försökte. Då vi endast får 3 försök via landstinget så är ju dem förbrukade. 4e gången betalade vi halva priset och 5e gången fick vi gratis då 4e gången gick så himla dåligt med knappt någon insättning. Nu är frågan om att vi eventuellt behöver finansera 6e gången själva eller om kliniken låter oss göra detta gratis med tanke på intyget som läkaren har skrivit. Jag och min man pratade lite om att istället för att lägga hundra tusen på 3-pack försök så köper vi engångspaket och misslyckas vi denna gång kanske vi ändå ska stå i adoptionskön. Jag börjar ju bli ganska trött på att misslyckas och göra om den jobbiga Ivf procedur hela tiden. Det tar så mycket på krafterna och kroppen även om det är värt det.
Det är ett tungt beslut att adoptera men samtidigt känner jag att det kommer ändå att vara mitt barn oavsett vad som händer. Vi kanske inte har samma blod och gener men Gud kanske har valt ut mig till att bli mamma till någon annan. Det känns som en lättnad att vi är överens om den saken även om jag kan känna lite press.
Felet ligger ju hos mig trots allt, det är inte min mans fel. Jag är ju mest rädd över att jag inte kan ge honom det han förtjänar, hans egna blod, men vi ser inga andra utvägar. Det där med surrogat känns inte som ett alternativ då det är förbjudet i Sverige. Då blir det att göra det utomlands, sedan ska man adoptera det barnen m.m.. Det känns som en lång väg som kan ta ytterligare flera år.
Äsch, vi får väl se hur nästa Ivf går. Jag ber till alla Gudar att dem är med oss denna gång. Besvikelsen och sorgen har funnits så länge och det är en så efterlängtad barn. Tänk att vi har varit gifta i 5 år nästa vecka! Vi har det bra med varandra men ändå finns det ett tomrum där vårt kommande barn ska fylla.
Vi får som sagt se vad läkarna säger denna gång om hur vi ska gå vidare. Vi förväntar oss att börja med Ivfen i början på juni iallafall.
Kärlek ❤️