Inga roliga vibbar
Hej alla fina läsare!
I onsdags var jag på kliniken och lämnade blodprov. Provsvaren såg bra ut, vilket betyder att jag är nerreglerad (hamnat i klimakteriet) och fick börja med sprutorna samma dag. Denna gång känns allting så bökigt. Det är första gången jag tar dessa nya sprutor som heter "fostimon". Det är en gammal metod som jag har fått börja med. I tre dagar var jag uppe i en högre dos där jag fick blanda doserna själv mellan flaskorna innan jag kunde spruta in hela blandningen. Nu har jag börjat på en lägre dos där jag får blanda mindre. Även näsprayen har jag fått halvera till 2 sprut om dagen inte 4 som det var innan.
Mitt mående
Jag måste erkänna att jag mår urkass under denna behandling. Har inte riktigt varit inställd på att det skulle vara så tufft och påverka kroppen så mycket. Jag har fortfarande väldigt ont i svanskotan och känner mig extremt trött varje dag. Är så orkeslös av tröttheten att jag knappt orkar gå till jobbet. Humörsvängningar och svettningar ska vi inte ens prata om. Jag känner mig som en häxa vissa dagar som bara grubblar över det minsta lilla, hehe! Tycker synd om min man som får ta all skit, även om han inte har gjort något. 😂 Det är ingen kul att inte känna igen sig och sin kropp. Denna gång har jag verkligen tagit ordentligt med stryk. Jag hoppas att allt detta är värt till slutändan. Detta är verkligen en kamp för att vi ska få vårt barn. Jag har inte alls haft förhoppningar och positiva vibbar denna gång, även om jag ska försöka tänka positivt. Känns som att jag låter det gå som det går denna gång. Är verkligen trött på att misslyckas och då blir det ännu svårare att hålla hoppet uppe.
Jag kan ju låta bitter men det känns verkligen som att vi är dem enda paren som är kvar i vårt nätverk som inte har fått barn. Jag får ju dessutom inte glömma att jag har haft oturen i livet med min sjukdom.
Om 4 månader fyller jag 30 år. Enligt andra är detta fortfarande ingen ålder men i min värld skulle jag ha varit mamma till 2 barn, bott i hus och levt lycklig i alla mina dagar. Livet blir aldrig som man tänkt sig, man får hela tiden kämpa för det man vill åstadkomma. Nu är det säkert ännu en gång hormonerna som har dragit igång min bitterhet men jag försöker verkligen leva i nuet och finna lyckan i allt även om det är svårt....
Imorgon ska jag på ultraljud och se om allt ser ok ut. Ser allting ok ut kan det bli ägguttag nästa vecka. Vi håller tummarna för det bästa och hoppas att allting går vägen.
Kärlek! ❤️