Ruvardag 6 - Tycker inte om att leva i ovisshet!
Dagarna tickar för sakta nu. Nervositeten har börjat ticka mer och mer för varje timme. Imorgon blir det en vecka sedan jag fick mina två älsklingar tillbaka. Dock vet jag inte ens om dem lever kvar i magen eller om dem har klarat sig och vill fortsätta i 9 månader.
Tycker inte om att leva i denna ovisshet, det tar så mycket psykiskt på mig även om jag försöker leva i nuet.
Första dagarna gick så himla fort, men det är förens nu jag inser att det är ca 10 dagar kvar till testdag. Kommer det bli någon/ några bebisar eller inte?! Kommer jag misslyckas och kommer att få göra om samma process ännu igen? Kommer vi få göra en 6e Ivf? Jag vill verkligen inte tänka så långt men samtidigt behöver jag vara beredd på det värsta. Vi kan liksom aldrig veta något i förväg, det är så livet är.
I fredags hände det hemska här i Stockholm, det här med terrordådet. Skulle inte ens kunna tänka mig att det skulle hända i min vackra stad och jag har varit så ledsen över detta. Ser på nyheter varje dag runt om i världen men att detta händer i min hemstad, där jag går på dagarna, det är liksom helt sjukt! Det är säkert hormonerna men jag har fallit tårar över det minsta lilla. Följt nyheterna i två dagar nu och gråter över det minsta lilla. Tänk att just den dagen tänkte jag åka förbi drottnibgatan och leta efter vårskor till mig, men jag tog bilen till jobbet istället. Tänkte att jag tar det nästa vecka istället. Det skulle kunna varit jag eller någon jag känner som kunde hamnat under lastbilen. Det är så hemskt!
Detta får mig att reflektera ännu mer på att vi aldrig kan ta något för givet i livet.
Även om jag desperat väntar på "positiva" nyheter för oss så behöver jag även fokusera på annat som gör mig glad men hur?!
Som sagt, dagarna går så sakta nu. Vill verkligen inte få den hemska blödningen... vill bara inte det! Usch, ångest deluxe. Är på depp humör idag även om solen skiner. Hormoooooner!!!
Kärlek ❤️